Vår i Paris (2020)
Suzanne Lindon med ett beundransvärt försök som inte når hela vägen.
Den unga Suzanne Lindon bevisar med sin andra långfilm, "Vår i Paris", att hon är vad Cahiers du Cinéma’s François Truffaut hade kallat en riktig auteur. Hon skriver både manus, regisserar och spelar huvudrollen i filmen trots att hon bara är 21 år gammal.
Vår i Paris, eller originaltiteln Seize Printemps, berättar historien om 16-åriga Suzanne (Suzanne Lindon), bosatt i Paris. Hon är trött på sina rutiner såväl som sina tonårskompisar och vill söka sig till ett nytt sammanhang. Hon börjar att träffa en äldre man som arbetar på en teater hon går förbi varje dag på väg till skolan.
Trots den stora åldersskillnaden blossar kärlek upp mellan individerna – en inte helt oproblematisk situation…
Det har historiskt sett förekommit tusentals girl-meets-boy-filmer och vice versa. Efter att ha sett Vår i Paris kan jag, trots vissa udda element, konstatera att denna film också är en sådan. Det som ger filmen lite unicitet är just det faktum att mannen är 18 år äldre än huvudpersonen, Suzanne.
Handlingen i filmen är tunn, jag sitter och väntar på att något ska hända, men det gör det inte, och när eftertexterna rullar efter ett väldigt tvärt slut har jag fortfarande lite svårt att greppa vad filmen faktiskt berättat för mig.
LÄS OCKSÅ: Franska filmer – dessa ska du se
Ett stilrent porträtt av tonårsfrustration.
Filmens höjdpunkt(er) tycker jag kommer i Lindons sätt att berätta om tonårsfrustration. Det är på ett oerhört stilrent sätt hon porträtterar huvudpersonens försök att passa in i en annan värld, där hon hela tiden försöker imponera på 35-årige Raphaël (Arnaud Valois).
Anledningen till att det inte når hela vägen in till mig tror jag har med dess relaterbarhet att göra. Suzanne Lindon är själv bara 21 år gammal och alla hennes egna tonårstrauman har hon färskt i minnet och detta tror jag bidrar till att filmen talar till en lite smalare publik. För unga tjejer kan nog filmen ha en hög igenkänningsfaktor som adderar till filmupplevelsen.
Skådespelet tillsammans med det jag just skrev om är vad jag tycker räddar upp filmen. Det är framförallt Lindon själv som övertygar i huvudrollen och via små subtila rörelser och leenden utstrålar hon osäkerhet och nyfikenhet på samma gång.
Fotot i filmen är lika bra som dåligt. Vissa scener kan fotot vara fantastiskt och fånga situationer på ett skarpt sätt för att i scenen efter bita tillbaka och inte fungera alls. Jag trodde inte det gick att fånga Paris dåligt?
Som helhet tycker jag att det finns väldigt bra tendenser i filmen, men att det är något som skaver – den känns inte riktigt fulländad. Det går inte annat än att beundra 21-åriga Suzanne Lindons talang och det märks att det finns otroligt mycket sinne för film hos henne, men i Vår i Paris lyckas hon inte riktigt omvandla det till perfektion.
Betyget tre av fem innebär därför en relativt svag trea.
LÄS OCKSÅ: Engelskans överrepresentation på film