Upp i det blå (2016)

När åttaåriga Pottans ignoranta föräldrar ska lämna av henne vid ett ponnyläger, så lämnas hon av misstag av vid en återvinningsstation. Där träffar hon på några minst sagt originella karaktärer. Bland annat den gamla, snälla gubben Ture, brottslingen Dennis, som är på rymmen från fängelset, samt den pengahungriga chefen Rydberg. Mot Dennis vilja anställer Rydbeg Pottan som arbetare på återvinningen.

Det tar inte lång tid innan Pottan märker återvinningens hemlighet. Bakom höga stängsel byggs det på en hemmagjord rymdraket. Dennis och Pottans relation börjar dåligt, men när de inser att de båda två kommer från dåliga familjeförhållande så växer sakta en oväntad vänskap fram.

Upp i det Blå är en charmig familjefilm från skaparen av Allram Eest och Höjdarna. Här blandas dockteater med verkliga skådespelare på ett snyggt sätt. Regissör och manusförfattare Petter Lenstrand, som också styr dockan Rydberg i filmen, har tagit mycket inspiration från både mupparna och experimentella barnprogram som han växte upp med under 70-talet. Filmen är full av roliga scener och one-liners som ibland kan vara av större nöje för den vuxna publiken

För mig sticker Upp i det blå ut som modern barnfilm eftersom det dricks en och annan öl och läggs en och annan svordom genom historien. På detta sätt känns filmen lite spännande och lustig och man vet inte vad som kommer komma här näst. Dockorna är charmigt designade och skickligt styrda. Mira Forsell, som gör sin långfilmsdebut, är väldigt charmig i huvudrollen som Pottan. Adam Lundgren, som vi tidigare sett i Känn ingen sorg och Blå ögon, fortsätter att välja intressanta projekt och filmroller. Resten av skådespelarensemblen är svårare att lyfta fram eftersom de inte tar lika stor plats i filmen.

Scenogragin är för övrigt välgjord med detaljerad och lekfull rekvisita. Soundtracket blandar klassisk filmmusik med 80-tals inspirerande popmusik. Humorn är filmens starkaste kort och fungerar på en nivå för både barn och vuxna.