Recension: Unlocked (2023)
Långtråkig thriller från Sydkorea
Sydkorea har levererat många sevärda serier och filmer de senaste åren, men den nya thrillern "Unlocked" på Netflix är inte en av dem.
Nami är en vanlig ung kvinna i Sydkorea. Precis som alla andra ungdomar i tjugoårsåldern gillar hon att festa och umgås med vänner, och i livet försöker hon ta sig fram varje dag med sitt vardagsarbete. Men en dag tappar hon bort sin mobiltelefon, och det blir början på en riktig mardröm. Telefonen hittas nämligen av en seriemördare, Jun-Yeong, som ser till att hacka hennes mobiltelefon. Genom detta och med en otrolig förmåga att manipulera, nästlar han sig nu in i hennes liv på ett livsfarligt sätt. Nami är helt ovetandes om det som hänt.
Unlocked har både en story och konstnärligt grepp som gör filmen intressant, men tyvärr är resten av verket för dåligt. Främsta problemet med Unlocked är att den är fruktansvärt långsam. Thriller ska givetvis bygga upp en spänning, men här går det i en fart som knappt ens sniglar kan jämföra sig med. Jun-Yeong är en obehaglig antagonist, men han är också tråkig.
Svårt att hänga med i handlingen
Handlingen är också ruskigt rörig. Jun-yeong är son till en pappa som är detektiv. Tydligen tror han sig vet att sonen är en seriemördare? Och mamman vet var han är? Men han är inte gripen så det är inte vedertaget? Tror jag? Nej, här är en riktig röra som jag inte förstår mig på alls. Förvisso klarnar det allt mer ju längre in i filmen vi kommer, men att redan från start röra till det så mycket gör att jag som tittare inte längre bryr mig när vi nått vägens ände.
Men ingenting ont som inte för något gott med sig. Skådespeleriet bör det verkligen inte falla någon skugga över. Framför allt Si-wan Yim som vår skurk är övertygande skräckinjagande, på ett bra sätt i det det här fallet. Hans iskalla blick, på gränsen till döda, fungerar bra i just denna genre av film.
Konceptet med filmen är intressant – men resten är inte bra
Jag var ju tidigare inne på att filmen använder sig av ett konstnärligt grepp. Med det menar jag att mycket av storyn drivs fram genom mobiltelefonen. Vi får följa mycket av det som händer hos Na Mi genom hennes telefon. På så sätt följer vi egentligen hennes liv likt hur Jun-Yeong gör.
Men det här är inte unikt, och knappast något som ensamt gör filmen sevärd. Nej, tyvärr blir det hela mest till outnyttjad potential. Det vi i slutändan får är en väldigt långsam film, som gör en väldigt besvikelse.