Unhinged (2020)
Russel Crowe är jävligt arg.
"Unhinged" är filmen om en vansinnigt arg man, spelad av Russel Crowe, som ger sig ut på en våldsam jakt efter en kvinna som irriterat tutade på honom i trafiken. Någonstans finns ett budskap om vikten av att lugna ner sig, men allt drunknar i våldsam action.
Jag skrattar till när Russel Crowes karaktär dyker upp i eftertexten.
"Man" är namnet på hans karaktär. Inget namn - bara "man". Inte ens "Angry man" eller nåt liknande. Nej, bara "Man".
Just avsaknaden av ett ynka adjektiv tycker jag säger en hel del om både Crowes karaktär, men också filmen som helhet. Låt mig förklara varför.
Inledningen är ingen subtil sådan. Rachels (Caren Pistorius) karaktär och familj ska etableras och hon är minsann en riktig slarver: Hon försover sig, blir uppläxad av sin tolvårige son, förlorar jobbet osv. Det är tufft att vara i en skilsmässa och hon försöker få ihop vardagen, men fattar kanske inte riktigt de bästa besluten. Dessutom är hon konstant sen till allt. Det här bankas in i oss genom repliker av stuket "Nu kan det inte bli värre". När sedan den titulerade "Man" (Crowe) dyker upp i korsningen vid motorvägen i sin enorma fyrhjuling anar inte Rachel vad hon sätter i rullning när hon irriterat tutar på honom. Se där - det kunde visst bli värre.
Mannen bakom ratten är nämligen fly förbannad på grund av ett tidigare äktenskap som gått åt pipsvängen. Varför? Vem vet. Det viktiga är att han är kalasarg, som stucken av hundra bin. Nu ska Rachel få sona för att hon tutade på honom och inte bad om ursäkt. Med orden "Du ska allt få veta hur en riktigt pissig dag ser ut!" är slakten igång. Och tro mig - det blir en våldsam och blodig sådan.
Jag vet inte om det framgår, men jag har svårt att köpa filmens premiss. Det är liksom lite omöjligt att inte göra narr av den. En bit in i berättelsen visar Unhinged en tendens att kanske vilja ge Crowes karaktär en mera nyanserad bakgrund, vilket får mig att intresserad sträcka på mig några centimeter i biostolen. Men icke. Nu får det räcka med prat.
Resten av filmen är en enda lång, våldsam raksträcka av thriller- och actionscener där Crowe jagar Rachel och hennes närstående. Filmen ska ha beröm för att Rachel faktisk stundtals beter sig som en någorlunda vettig människa som faktiskt fattar en del logiska beslut. Sådana karaktärer kan man som filmtittare ibland känna sig svältfödd på.
Men i slutändan vill Unhinged så gärna säga något om vårt samhälle, att vi måste slappna av och inte låta vår vrede vinna. Ibland är det bra att bara låta bli biltutan. Men precis som Crowes karaktär "Man" blir det aldrig särskilt djupt, utan budskapet drunknar i action.
Som tröst ska jag dock säga att jag åtminstone aldrig har tråkigt. Det ser den vansinnigt arge Crowe till. Han förblir "Unhingeds" solklara triumfkort. Synd att resten av filmen inte levererar på samma sätt.
Sugen på rejäl action? Spana istället in några av våra favoriter!