Una (2016)

Som ung trettonårig flicka var Una (Ruby Stokes) förbjudet förälskad i familjens vän och vuxna granne Ray (Ben Mendelsohn). Mannen besvarade flickans kärlek och inledde – under en kort period – en olaglig relation med henne, för att sedan bli påkommen och dömd till fängelse.

Spola fram femton år. Una (Rooney Mara) är en djupt sårad och mycket trasig kvinna. Till det yttre mycket vacker och inbjudande, inombords bär hon på en stor sorg som förtär henne. Trots att hon är medveten om de oförsvarbara sakerna Ray utsatte henne för som ung, kan hon inte släppa honom ur tanken. Hon bestämmer sig för att söka upp den nu försvunne mannen och konfrontera honom. Älskade han verkligen henne som han lovade eller var han bara ett monster i massorna?

Inledningsvis tycker jag att Andrews presenterar filmens intrig på ett skickligt vis. Att träffsäkert tackla det motbjudande temat är inte enkelt, men han närmar sig ämnet på precis rätt sätt, med lagom mycket sentimentalitet. Utan att på något sätt glorifiera det Ray gjorde skildrar han karaktärernas situation i moraliska gråskalor. Ray lovar Una att han verkligen älskade henne och inte är pedofil; hon var en engångsföreteelse. Talar han sanning? Una är inte säker. Till skillnad från Thomas Vinterbergs Jakten (2012) håller Andrew oss ständigt frågande, det är upp tittaren själv att avgöra hur allt ligger till. Vilket känns som en originell, fräsch framtoning, något jag uppskattar.

Trots det gedigna upplägget är avsaknaden av nerv och driv i berättandet många gånger påtaglig. Visst finns det element av spänning i ett par scener, som när Una besöker Rays nya hem, men här finns också många långsamma, dialogtunga sekvenser som inte direkt för historien framåt. Främst filmens andra akt är seg och oengagerande, där Mara och Mendelsohn får stå och kasta ord fram och tillbaka lite väl länge. Här försöker Andrews kompensera bristen på egentligt innehåll med flertalet tillbakablickar från tiden då Una var ung, vilket tyvärr känns forcerat.

Läs mer: Bästa filmerna 2017!

I slutändan är det dock filmens ledande skådespelare som gör att Una funkar såpass bra som den ändå gör. Ben Mendelsohn spelar med samma underliggande slughet som fans av TV-serien Bloodline är vana att se. Han lyckas göra Ray förvånansvärt mänsklig samtidigt som han sänder ut ett isande obehag, en kombination som inte är helt enkel att förmedla. Även Rooney Mara är riktigt bra som den plågade och splittrade Una. De har en fin kemi med varandra, vilket kulminerar i en riktigt stark scen i filmens absoluta slutskede.

Med facit i hand tycker jag att Una är en ojämn upplevelse. Filmens ensemble lyser starkt i en vågad och smart presentation av ett jobbigt ämne; bitvis engagerar berättelsen, stundtals är den obehaglig. Dock är filmen ofta för lågmäld och långsam för sitt eget bästa. När jag lämnar salongen kan jag inte riktigt tvätta bort känslan av att detta var bortkastad potential. En bra film som kunde varit mycket bättre.