Troy: Fall of a City (recension, avsnitt 1)

Titel: Troy: Fall of a City

Manus & Regi: Owen Harris

Med:  Louis Hunter, Bella Dayne, Shamilla Miller m. fl

Genre: Drama

Speltid: 60 min 

Troy: Fall of a City är BBC och Netflix senaste ambitiösa kostymdrama-epos. Projektet är baserat på Homeros Illiaden - närmare bestämt staden Trojas fall.  Dessvärre bjuder piloten på ett startskott helt utan krut eller  knall. Min Netflix-afton plågades av barbröstade och bedövande tråkiga karaktärer, sömnig dialog och en produktionsdesign värdig en teaterpremiär på valfri svensk skolavslutning. Den här Trojanska hästen lider av en smärre termitinvasion!

Du har matats med legenden sedan barnsben - legenden om Troja. Trähästen som blev ett militärt ess i rockärmen för grekerna och som avgjorde det trojanska kriget. Hästen är idag en del av populärkultur och har figurerat i Hollywood-filmer såväl som att ha givit namn åt illvillig malware i datorvärlden. Legenden har utan tvivel lämnat sina hovavtryck i den populärkulturella sandlådan. Nu är det dags igen, i form av en tv-serie under BBC:s regi och vi har sett pilotavsnittet.

Möt Paris. En simpel herde utan speciellt mycket svängrum i eller elegans i sitt fattiga 1200-talsliv, något som snart inte kommer vara någon bristvara längre. Efter ett mäktigt och livsavgörande möte med de grekiska gudarna tas Paris ut ur sin comfort-zone och slungas in i en lite mer komplex kontext. Paris resor för honom till Troja - metropolen för makt och välstånd. Efter att nästan ha mist livet i en blodig batalj kallas Paris till konungen Menelaus som avslöjar en minst sagt väl dold hemlighet. Paris är ingen mindre än konungens försvunna son: Alexander.

So far, so good, men livspussel tenderar ju att bli en aning röriga i fiktionens värld. Troy: Fall of a City är inget undantag. Paris djupdyker i det dekadenta livet och han blir sänd till Sparta för att bygga politiska broar. En fördelaktig deal formuleras där Paris blir erbjuden att gifta sig med konungens dotter Hermione. Dock har Paris hjärta redan hittat sin tvillingsjäl i form av Helene, konungens vackra men olyckliga fru. Intrigen tar nu fart ordentligt.

Det som provocerar undertecknad mest med Troy: Fall of a City är att storyn faktiskt låter intressant. Ovan formulerade logline gör mig faktiskt sugen på att se om seriens första avsnitt - det måste ju nästan finnas någonting där? Premissen är som gjord för maktspel, manipulation och utforskande av människans dunklaste, mentala hörn. Tyvärr avdunstar denna potential snabbare än du hinner säga: "jag tror jag saknar Brad Pitt ändå".

Skådespelarinsatserna kantas av träighet – rakt igenom. Oengagerade och obekväma britter ser totalt vilsna ut i sina scenkostymer och trubbig dialog levereras antingen robotlikt eller med smärtsamt överspel. Det enda riktiga beröm jag kan rikta till någon i ensemblen är till seriens huvudperson, Louis Hunter, som stundtals ser vaken och energisk ut – något övriga misslyckas med. I synnerhet är "kärlekshistorien", något jag enbart kan anta ska vara seriens emotionella motor, sanslöst platt och livlös.

Produktionsvärdet är även det en smula märkligt. Det ser utan tvivel påkostat ut, men autencitet finns ofta inte så långt ögat kan nå. Jag kan riktigt höra gnisslet av frigolit och plastig rekvisita under seriens soundtrack och skådespelarna känns verkligen utklädda i sina bleka tyg och krimskrams. Vissa scener ser dock alldeles lysande ut, men ojämnheten mellan autencitet och maskerad är störande påtaglig.

Tyvärr, Troy: Fall of a City rekommenderar jag inte till någon. Ett oumbärligt tråkigt och slarvigt hantverk. Det är möjligt att serien tar sig ur den kreativa krater som den grävt ner sig i efter detta pilotavsnitt, men jag har varken tid eller energi att chansa. Livet är för kort, helt enkelt.