Trolls (2016)

Är du gammal nog att minnas de där gamla penntrollen med färgglada kalufser? Då är det kanske dags för en liten nostalgitripp, eller varför inte introducera dem för eventuella barn?

I en pastellfärgad värld av garn och filt bor trollet Poppy och hennes vänner. Deras tillvaro består av sång, dans och obligatoriska kramar en gång i timmen. Så har det varit sedan de slapp undan de trollätande Bergena som är övertygade om att den enda källan till lycka är att äta troll. En kväll festar trollen så högljutt att de lockar till sig en Bergen. De flesta trollen lyckas gömma sig men några oturliga få hamnar i Bergens magväska och förs bort. Poppy tar täten i räddningsgruppen som består av, ja, henne själv. Hon får visserligen oväntat hjälp lite senare av Kvist; byns ende pessimist.

Trolls är ett snabbverkande lyckopiller i regnbågens alla färger. En humoristisk film till bredden fylld med medryckande musik. Det är mest covers på kända låtar, men även en del nyskrivet såsom Justin Timberlakes Can’t Stop The Feeling. Timberlake gör ju faktiskt också rösten till Branch i den amerikanska originalversionen. I den svenska dubbningen är det Måns Zelmerlöw som får den tuffa uppgiften att försöka mäta sig med Timberlakes gudabenådade röst. En omöjlig uppgift kan man tycka, men faktum är att han gör riktigt bra ifrån sig. Samma gäller för resten av de svenska röstskådespelarna med tanke på att de till och med får en dubbningsmotståndare som mig på fall, åtminstone nästan (kan ju inte helt erkänna mig besegrad).

Filmens handling är väl kanske inget som kommer ayy användas i utbildningssyfte för framtida filmstudenter, men den fungerar. Den stora behållningen är ändå den sköna stämningen filmen igenom samt alla härliga musikalnummer.

Bäst: Den positiva stämningen smittar av sig så mycket att jag lämnar biosalongen lite gladare.

Sämst: Humorn är bra över lag men vid några tillfället bommar den rejält.