Triple Frontier (2019)
Actionfilm som tappar riktning
"Triple Frontier" är ett utmärkt exempel på vad som händer med en actionfilm som utvecklats alltför länge av alltför många människor. Det är en ojämn film, som tappar riktning i sin sista timma.
Fem före detta elitsoldater samlas för att råna en knarkbaron i Sydamerika. Vad som såg ut som ett enkelt rån slutar snart i en kamp för att komma undan med pengarna och livet i behåll.
"Triple Frontier" började utvecklas redan 2010. Under åren har den suttit fast i development hell, det vill säga att producenterna aldrig fick fart på produktionen. Den som är intresserad kan kolla in filmens trivia-sida på imdb, där det står att läsa om många av Hollywoods största namn, som någon gång varit kopplade till projektet.
Vi finner fortfarande någorlunda kända namn i rollistan. Ben Affleck är det mest kända namnet. Han tar inte för mycket plats, men det känns inte heller som att han gör så mycket med sin roll. Oscar Isaac är en stigande stjärna och är relativt stabil i huvudrollen. Garret Hedlund och Pedro Pascal är välrenommerade, men gör inga större avtryck i denna film. Det gör inte heller Charlie Hunnam, som numera är lite av en avdankad TV-stjärna, som försöker få igång sin filmkarriär, men inte riktigt lyckas.
Problemet med "Triple Frontier" är dock inte skådespelarna i första hand, utan manuset. När jag, efter att ha sett filmen, läste att manuset skrevs om flera gånger blev jag inte förvånad. För Triple Frontier lider av samma problem som många andra filmer som har skrivits om och omarbetats alltför många gånger.
En gång i tiden var "Triple Frontier" nog menad att vara en actionfilm som blandade Kellys hjältar med The Hurt Locker. Första timmen av filmen är rätt bra. Det hela inleds med att Hunnam levererar en engagerande monolog. Detta följs av en actionsekvens som känns som om den är hämtad från The Hurt Locker, regisserad av Kathryn Bigelow, som skulle ha regisserat Triple Frontier en gång i tiden, men nu endast agerar som en av producenterna. Teman som presenteras är PTSD, soldaters brödraskap och en enveten jakt på en hänsynslös knarkbaron.
Allt detta flyger ut genom fönstret i filmens sista timme, när filmen fylls av klyschiga repliker och verkar glömma bort alla teman som presenterats under första timmen. Händelseutveckling är förutsägbar när vännernas lojalitet och heder sätts mot girighet.
"Triple Frontier" tappar efter hand tempot alltmer tills den verkar stå helt stilla. Det var inte bara inledningens teman som tappades bort i utvecklingen av filmen; efter den inledande actionsekvensen känns actionsekvenserna hämtade från halvdassiga actionserier som Lethal Weapon och Magnum P.I. Det känns nästan som att påkostade och spännande actionsekvenser skrevs ur manuset någon gång under alla omskrivningar.
Vissa filmer är värda att kämpa för. Mad Max: Fury Road och Deadpool är två lysande exempel på filmer som satt fast i förproduktionsstadiet väldigt länge, men där slutresultatet blev väldigt bra. Triple Frontier är ett exempel på en film producenterna bara borde ha släppt.