Trädgårdsgatan (2018)
"Trädgårdsgatan" är producenten Olaf Spaaks regidebut. Historien om Eric och Elin, som växer upp med sina föräldrars drogmissbruk, har potential men resultatet är spretigt.
I samband med en begravning träffas Eric och Elin igen för första gången på flera år. När de återses kommer minnen tillbaka om hur de levde tillsammans med Erics pappa Peter och Elins mamma Linda under en sommar. Båda föräldrarna var narkomaner och barnen åkte med i deras bil när Peter körde runt Linda till olika män hon kunde sälja sig till för pengar till nästa fix.
Eric delar inte Elins bild av föräldrarnas relation. Han tycker att hon romantiserar deras kärlek och får dem att framstå som ett stort kärlekspar i olyckliga omständigheter. Själv anser han att de inte var mer än "två knarkare". Filmens regissör Olaf Spaak gör här ett försök att redovisa minnets bräcklighet och olikheter i vår uppfattning av händelser. Ibland mörknar fotot när Eric ger sin negativt laddade bild av sin pappa, men idén är bättre än utförandet.
Skillnaden på Eric och Elins minnen är sällen särskilt relevant och berättartekniken används för sällan för att ge det en mening. Istället för att vara fördjupande är det mest förvirrande. Detsamma gäller avsnitten när vi ser Eric och Elin prata om sin barndom. Dessa scener är få och saknar nerv. Syftet är givetvis att få oss att undra vad det var som ledde fram till detta, vems begravning de har mötts på och hur de båda har präglats av sin uppväxt, men filmskaparna misslyckas med att skapa spänning och resultatet faller platt.
"Trädgårdsgatan" bjuder dock på några minnesvärda sekvenser. Som när barnen pillar sönder ett toalettkakel för att du ska kunna stanna lite längre i huset Peter och Linda renoverar i utbyte mot husrum, eller när Olaf Spaak drar ut på vårt lidande i en obehaglig scen där Linda säljer sig. Dessutom gör Simon J. Berger en bra insats som Peter. Fast dessa glimtar av en bra film räcker inte hela vägen.