Tjuren Ferdinand (2017)
Tjuren Ferdinand överraskar på vita duken.
Varje gång det har varit dags för tjuren Ferdinands sekvens i Kalle Anka och hans vänner önskar god jul har jag lämnat soffan för att sträcka på benen. Den korta filmsnutten om tjuren som hellre luktar på blommor istället för att stångas, är trist och befriad från dramatik. Därför tycker jag såklart att det är en smula märkligt att man nu från Blue Sky Studios har gjort en hel långfilm om den speciella tjuren. Överraskande nog är filmen ganska bra och lyckas faktiskt beröra mig vid några tillfällen.
HELGENS FILMTIPS:
Ferdinands fascination för blommor är naturligtvis central även i denna film. Något jag gillar med hur just Ferdinand gestaltas är att han, liksom i kortfilmen, inte viker sig och tar åt sig av de andras påtryckningar. Ur det avseendet är han en statisk figur, som på ett tydligt sätt lyckas förmedla att det är helt okej att vara sig själv och ha sina egna intressen, oavsett vad andra tycker. Visst, detta är naturligtvis inte ett kontroversiellt budskap, men jag tycker ändå att filmen levererar det på ett fint sätt.
MER LÄSNING:
10 Tips på familjefilmer
GUIDE: Alla Disney-remakes och när de kommer
Som liten växer Ferdinand upp på en gård tillsammans med andra tjurar. Det gemensamma livsmålet för alla utom Ferdinand, är att växa till sig och förhoppningsvis bli utvalda för att delta i tjurfäktning. När Ferdinands pappa blir utvald och sedan inte återvänder, får Ferdinand panik och flyr från gården. Han hamnar så småningom hos en vänlig bonde och dennes dotter, som i flera år uppfostrar den lille tjuren med kärlek. Men genom ödesdigra komplikationer skiljs Ferdinand från sina käraste, och det dröjer inte länge förrän han återigen måste tampas med sina plågoandar från förr.
Jag, precis som många andra skulle jag tro, anser att en riktigt bra animerad film tilltalar såväl unga som vuxna. Och även om inte Tjuren Ferdinand håller Studio Ghibli-klass, så får jag ändå säga att jag fann filmen klart givande. Ett stort plus i kanten är också den vackra musiken av John Powell, samt att regissören Carlos Saldanha lyckas rikta subtil kritik mot fenomenet tjurfäktning.