%20.jpeg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
Tigers Are Not Afraid (2017)
Ett sagolikt minimästerverk
I "Tigers Are Not Afraid" har den mexikanska regissören Issa López använt den våldsamma mexikanska vardagen som spelplan, där fem gatubarn flyr verkligheten med hjälp av den bottenlösa fantasin, som endast barn innehar. Och precis som mentorn Guillermo del Toro lyckas hon med bravur.
I den dystraste av tider kan Mexiko stoltsera med en blommande filmindustri, som på de senaste sex åren vunnit 13 Oscarsstatyetter. En imponerande siffra fördelat mellan ”tres directores" - Alejandro González Iñárritu, Afonso Cuarón och Guillermo Del Toro.
En stor anledning till succén är att landet Mexiko har mycket att berätta. En mörk, aktuell historia som bottnar i det pågående kriget mot droger, och flera lovande mexikanska indie-regissörer som vill rida på den filmiska framgångsvågen är på ingång. Den kvinnliga filmskaparen Issa López är en av dem.
Hon har fått epitetet ”den kvinnliga Guillermo del Toro” och efter att ha sett Tigers Are Not Afraid är titeln befogad. Och det vore närmast tjänstefel att inte använda just Guillermo del Toros fantasymästerverk Pans Labyrint (2006) som måttstock i sammanhanget. Likheterna är många och främst berättar filmerna samma berättelse – barn som hamnar mitt bland vuxenmisären, men lyckas fly vardagen tack vare den bottenlösa fantasin som endast ett barn har.
Handlingen är centrerad kring 10-åriga Estrella, som mitt under en pågående skolmassaker tilldelas tre önskningar av sin lärare. Efter att hennes mamma har fallit offer för det skoningslösa kartellvåldet, ansluter sig Estrella till ett gäng föräldralösa gatubarn, anförda av den hårda ledaren Shine, och beslutar sig för att använda sina tre önskningar i syfte att överleva den mörka vardagen.
López har med ett penseldrag målat upp en kåkstad, som en gång i tiden blomstrade av i liv, men som nu börjar likna en spökstad i takt med att likhögarna växer i det mexikanska kartellkriget. De varma, smutsiga färgerna är lika envisa som tinnitus och skapar en urstark realism, som likt en köldknäpp får mig att rysa ända in i märgen. Det mexikanska kriget mot droger har skördat 163 000 människoliv, och är en siffra i ständig tillväxt. 2018 slog landets mordstatistik rekord med hela 28 816 mord, en ökning med 15 procent sedan tidigare år.
När människor tystas med livet förflyttas López kameralins till graffitin. som täcker stadens livlösa väggar och vars bildspråk kommunicerar i all evighet. Extra symboliskt blir det när Shine har varit ute på en klotterunda och sprayfärgen vägrar torka, precis som stadens blod. Filmen är ett smörgåsbord av poesi.
Barnen gör en strålande insats och deras repliker bygger på intensiv improvisationsträning för att undvika teatraliska dialoger. Bäst är samspelet mellan huvudrollsinnehavarna Estrella och Shine, spelade av Paola Lara och Juan Ramón López. Deras vänskap är lika äkta och komplicerad som karaktärerna i en Shakespeare-pjäs.