Three O'Clock High (1987)

Den nördige high school-eleven Jerry Mitchell får i uppgift att skriva en trevlig artikel om den nye eleven Buddy Revell. Revell har blivit relegerad från en mängd skolor och i godhetens namn får lärarna på den nya skolan för sig att en välkomstartikel i skoltidningen kan ge Buddy en bra och positiv start. Detta slår helt fel och ett missförstånd på herrtoan leder till att Buddy utmanar Jerry på ett slagsmål efter skolan. Det är kanske inte så mycket en utmaning som det är ett konstaterande av vad som skall ske. Det är nu upp till Jerry att till varje pris undvika slagsmålet.

Upplägget är ganska intressant i sin enkelhet. Filmen utspelar sig under en och samma dag och redan där har den fått mitt intresse. Om du är trött på vågen av college- och high school-filmer som kom under slutet av 90-talet och några år efter det är detta en ganska frisk fläkt. Three O'Clock High har av kritiker beskrivits som “off beat” och det instämmer jag med. Den är inte särskilt förutsägbar och jag hamnar aldrig i idiothypnosen jag själv kan känna när jag ser exempelvis American Pie.

Jerry Mitchell spelas av den för mig helt okände Casey Siemaszko. Siemaszko kör ett bra jobb i rollen och lyckas spela en realistisk nörd utan att överdriva på något sätt. Stereotyperna är inte uppdragna till max som de tyvärr ofta är i nyare komedier av samma slag (så ingen stackars sate skall missförstå något). Den onde Buddy spelas av Richard Tyson. Denne känner jag åtminstone igen, han spelar skurken i Arnold Schwarzeneggers Dagissnuten. Utöver dessa två huvudroller kan vi se halvkändisar som Jeffrey Tambor och Mitch Pileggi i mindre roller. Rektorn på skolan spelas av min egen idol John. P Ryan (skurken i Avenging Force och Death Wish 4), vilket så klart höjer filmen i mina ögon.

Även om Three O'Clock High är en komedi skrattar jag sällan högt åt den. Det är däremot en mysig stund i tv-soffan som är relativt oskyldig samtidigt som den inte är överdrivet politiskt korrekt. Den innehåller inget naket och minimalt med blod och bör därför kunna ses av nästan alla. Förväntar du dig ett smärtsamt självklart budskap i slutet har du valt fel film. Detta är för mig en av filmens styrkor, det vill säga att den inte försöker trycka ned goda värderingar i halsen på oss. Samtliga i filmen spelar bra och även om vi inte får se något större känsloregister från Richard Tysons mobbarkaraktär  gör han precis det han ska göra i en sån här film. Jag sätter sällan högre betyg än tre på en komedi men detta är absolut en trea.

Bäst: Konceptet med att handlingen utspelar sig på en och samma dag.

Sämst: Det är ibland svårt att avgöra vilken genre skaparna egentligen tänkt att filmen skulle tillhöra.