Recension: This Is Benjamin Ingrosso (del 1) – en resa värd att följa

När streamingtjänsten Max lanseras den 21 maj är det med Benjamin Ingrosso som fanbärare. På lanseringsdagen är det den första delen av This Is Benjamin Ingrosso som är den stora premiären.

I kapitel ett av dokumentärfilmserien får vi följa med när Benjamin tar de första kliven mot att slå även utanför Sveriges gränser, och vi får de skyhöga ambitionerna understrukna redan från start. Trots Sveriges rika historia av framgångsrik musikexport har vi aldrig lyckats etablera en manlig popstjärna på den globala scenen.

Och det är där Benjamin Ingrosso kommer in i bilden.

Musiken och människan – dokumentärens styrkor

Det finns i första hand två saker som gör This Is Benjamin Ingrosso till en sevärd dokumentär, och det även för den som inte är ett inbitet fan. Den första är musiken. Den andra är Benjamin själv.

När jag pratade om Benjamins musik med min kollega Axel sa han: "Jag tror verkligen han är något på spåren." Och det finns ingen anledning att säga emot de orden. Benjamin är onekligen någonting på spåren – spår som låtit honom gå ett segertåg genom Sverige och som nu leder honom genom Europa.

Även den som inte resonerar med Benjamins musik borde kunna se värdet i den och inse vilken fingertoppskänsla som ligger bakom den. Bland den senaste tidens succélåtar hittar vi ett uppenbart flirtande med såväl ABBA som musikal, och det är musik som gör sig hemma på såväl arenor som på hemmafesten. Syntesen blir något som spelar på nostalgiska känslosträngar och samtidigt känns modernt utan att försvinna i smeten av mainstream-pop.

Men musiken hade givetvis inte varit något utan människan bakom den, och Benjamin är precis den typen av individ som är intressant att följa i en dokumentär.

Tidigt in i dokumentären uttrycker Benjamin en oro över att folk ska tänka att han har hybris. Det är en väldigt berättigad oro. Ger man sig på att erövra världen är det nog en stämpel som är omöjlig att komma undan. Är det ens möjligt att ha den målsättningen utan hybris som bränsle? Jag tror inte det.

Men det är just den där hybrisen parallellt med oron över vad folk ska tycka som gör Benjamin så lätt att tycka om.

Vem pendlar inte mellan hybris och självhat ibland? Och även om man inte gör det, hur kan man inte känna igen sig själv någonstans på den skalan? Benjamins självbild spänner från den ena extremen till den andra, och det förvandlar honom och innehållet i dokumentären till något väldigt, väldigt mänskligt.

Djupet finns där, men vi tillåts inte dyka ner i det

Med en Benjamin i centrum som vågar vara öppen och visa sina olika sidor har This Is Benjamin Ingrosso per automatik ett djup, men trots det finns det aspekter som ger skenet av ytlighet och som stoppar oss från att helt dyka ner i det där djupet.

Någonting jag saknade väldigt mycket i denna första del är mer kontext till musiken som Benjamin skapar. Det görs visserligen kopplingar mellan musiken och att Benjamin varit en underhållare sedan barnsben, och det stryks under mot slutet att den är honom, men mer än så får vi inte riktigt. Visst, vi får följa med in i studion några gånger och se arbetsprocessen, och det är både intressant och underhållande, men jag vill också veta vad som inspirerat de enskilda låtarna och utforska Benjamins känslomässiga associationer till både text och musik.

Jag hoppas vi får betydligt mer av det i kommande delar.

Den andra aspekten som motarbetar dokumentären är en dramaturgi som är allt annat än klockren. Fotot är läckert, regin är för det mesta klanderfri, men själva "berättelsen" har sina skavanker.

Ett exempel är övergången till att visa Benjamins mörkare sidor. Efter att början på Benjamins framgångssaga har etablerats under den första halvtimmen görs det en tvär vändning för att visa upp de inre demoner som Benjamin slåss mot. Dessa känns 100 procent legitima och trovärdiga, men de placeras in i händelseförloppet på ett forcerat sätt, utan någon ordentlig brygga.

Även i mindre skala finns det många liknande exempel. Montage efter montage strösslas ut genom dokumentärens gång och i de flesta fall finns det ytterst lite som bygger upp till dem. Vi bjuds också på två väldigt korta talking heads med Pernilla Wahlgren och Bianca Ingrosso, utan att det greppet används igen. Resultatet blir att mycket känns som att det inkluderats "bara för att".

I slutändan blir det lite väl många hack i den röda tråden under de 50 minuterna.

Sättet som den här första delen har flätats samman gör att dokumentären ibland känns som ett kalkylerat PR-drag på den där resan mot världsherravälde. Det kanske är precis så det är också, vilket är mer än okej, men den cynismen går att dölja med ett skickligare berättande. När det kommer till helheten råder det dock ingen tvekan om att "This Is Benjamin Ingrosso" är sevärd, och det ska bli spännande att få följa med på resan mot stjärnorna.

Benjamin är ju trots allt något på spåren...