Recension: The Zone of Interest (2024) – ondska svår att glömma
Den värsta ondskan är den vi inte kan förstå oss på
Lagom efter att filmen rodde hem fem Oscarsnomineringar hade "The Zone of Interest" häromdagen svensk smygpremiär på Göteborgs Filmfestival. Jag var på plats för att se detta hyllade drama om Förintelsen som både förstärker dess minne och ökar vår förfaselse över dess bakomliggande ondska.
Att ta sig an vår moderna historias kanske grymmaste och mest väldokumenterade händelse är i grunden en gruvligt otacksam uppgift. Dels för att det är svårt att inte bara repetera det som redan otaliga återberättanden sagt sen tidigare, men också på grund av den hårfina balansgång som varje skapare bakom en filmatisering av ett så delikat ämne behöver förhålla sig till.
Regissören Jonathan Glazer lyckas i The Zone of Interest inte bara undvika dessa fallgropar utan konstruerar i samma vända en okonventionell och djupt obekväm inblick i den outspädda ondska och banala och obegripliga natur som fortsätter att förbrylla och förfasa.
Filmen centreras kring den tyska överbefälhavaren Rudolf Höss (Christian Friedel) och hans fru Hedwig (Sandra Hüller). Tillsammans med deras barn lever de en lycklig och på många sätt en idyllisk familjetillvaro i Auschwitz där de bor vägg i vägg med judarnas arbetsläger, med endast en stenmur som skiljer de två verkligheterna åt.
I deras lilla frizon från den grymma omvärld de själva hjälpt till att bygga upp får vi följa familjen i deras vardagliga bestyr så som i vilket familjedrama som helst. Hedwig anordnar kafferep med sina väninnor och skryter om sin frodande trädgård, Rudolf beklagar sig över sin chef som vill förflytta honom till en annan ”filial” och barnen i sin tur upplever en trivsam sommar fylld med bad och lek.
En likblek insyn i obegriplig ondska
Berättelsen, så som den är, gör sig i text väldigt tunn. Glazer konfronterar oss inte med några grafiska scener föreställandes förödmjukelse, tortyr eller massmord så som vi är vana vid från andra filmer om Förintelsen. Den sortens ondska kan vi, om än inte förstå, åtminstone kategorisera, avkoda och instinktivt fasas över. Istället visar han upp bilden av en annan sorts steriliserad och normaliserad ondska, en ondska som enligt dess egna logik är lika självklar som att solen går upp. En abstrakt verklighet som verkligen får det att vrida sig i magen.
Vi får aldrig se insidan av arbetslägret eller gaskammarna. Antalet judar vi ser är lätträknade, själva ordet ”judar” yttras knappt. Ingenting av det vi som publik vet är sant och pågående dras någonsin fram i ljuset – ett smått genialiskt val av Glazer då det istället tvingar oss som publik att konfronteras med den självklarhet och friktionsfrihet som nazisterna utförde sina dåd med.
Vidare jobbar Glazer mycket med ett statiskt och distanserat kameraarbete ackompanjerat av ett dovt, obehagligt soundtrack som sammantaget upphöjer känslan av olust och avsmak inför det vedervärdiga, som vi de facto aldrig får bevittna, men som vi vet pågår mellan raderna och i huvudet på människorna på bildskärmen.
”Vi får aldrig glömma” är något man ofta hör när folk pratar om Förintelsen och dess konsekvenser. Och visst är det svårt att glömma en film som The Zone of Interest, en film som påminner oss om att viss ondska inte kan dechiffreras och där ingen orsaksanalys i världen kan försäkra oss om hur en liknande händelse kan förhindras i framtiden.
"The Zone of Interest" har svensk biopremiär 9 februari.