The VVitch: A New-England Folktale (2015)

En familj på sju blir utvisad från sin hemkoloni på grund av att faderns strikta, kristna tro inte går ihop med ledningens mindre rigorösa tolkning. De beger sig ut i vildmarken och hittar en plats för sitt nya hem, där de kan utöva sin tro på det rätta, kompromisslösa sättet. När det äldsta barnet Thomasin (Anya Taylor­-Joy) vaktar sin yngsta bror försvinner han plötsligt spårlöst. Deras fader William (Ralph Ineson) letar utan resultat efter honom och ger upp när han måste ta in årets skörd för att resten av familjen ska kunna överleva. Detta blir startskottet på en rad problem som tär på familjens redan svaga band.

Läs också: 11 riktigt läskiga skräckfilmer

Thomasin och Caleb (Harvey Scrimshaw) är de två äldsta barnen och tillsammans med sina föräldrar är deras karaktärer mer välskrivna än vad deras två yngre syskon är, som är lite stereotyper av “de två läskiga barnen”. Trots detta kan jag inte förneka att de tillför något obehagligt när de springer runt och sjunger ramsor om sin svarta bock, som de kallar “Black Phillip”.

Filmen bygger verkligen upp stämningen under hela speltiden. Musiken, ljuden och skogen den utspelar sig i är själva som filmkaraktärer. Alla skådespelare gör för det mesta ett utmärkt jobb, men eftersom all dialog är på gammalengelsk känns vissa ord framtvingade. Regissören har tillsammans med sin filmfotograf Jarin Blaschke sett till att alla kamerarörelser och scener har en så skräckinjagande ton som möjligt; det känns som om något ska hoppa fram och skrämma livet ur dig när som helst. Storyn är väldigt enkel och den behöver inte vara mer. Allt utspelar sig på familjens gård, vid en bäck en bit bort och skogen som ligger tätt inpå dem. Skogen, dit barnen inte får gå efter deras bror försvann, är tät och spöklik och är hem för flera av familjens problem.

Andra har läst: De 15 bästa spökfilmerna

Att The Witch har ett långsammare tempo som tar sin tid för att bygga upp stämningen ser jag som något positivt. Filmen slänger inte med några "jump scares" för att skrämma dig, utan den gör det med sin atmosfär och några otäcka scener. Många andra skräckfilmer testar istället så mycket som möjligt för att se vad som fungerar. En film som Annabelle är mer av en berg­ och dalbana än något verkligen läskigt, du hoppar till när något händer, all spänning försvinner, så skrattar man och väntar på nästa skrämsel. På det sättet fungerar The Witch mycket bättre. Publiken tvingas vara på spänn från första till sista bildrutan