The Vast of Night (2020)

Det börjar med en urläcker inzoomning på en TV-apparat i mitten av ett vardagsrum. Kameran rör sig närmare och närmare TV:n, där titelsekvensen för kvällens avsnitt av programmet Paradox Theater, titulerat ''The Vast of Night'', syns i flimrig, svartvitt bild. En ackompanjerande berättarröst till programmet beskriver inlevelsefullt vad tittarna har att se fram emot. Så småningom har kameran kommit så nära att TV:n upptar hela vårt synfält. Den svartvita bilden övergår i färg och ultraklar HD-kvalité – filmen börjar.

Åh, vad jag gillar den sci-fi som långfilmsdebutanten Andrew Patterson så elegant lyckats skildra i sin fantastiska The Vast of Night. Fantasieggande och härligt mystisk, berör filmen en av de mest existentiella frågor människan tampats med sedan urminnes tider: Finns det utomjordiskt liv? Utan att ge några glasklara svar djupdyker filmen i ämnet med största känslighet.

Genom att låta berättelsen utspelas i 50-talets New Mexico, under en händelserik natt med de unga huvudpersonerna Everett (Jake Horowitz) och Fay (Sierra McCormick) i fokus, har Patterson tillsammans med manusförfattarna James Montague och Craig W. Sanger åstadkommit något alldeles extra. 

För tankarna till de stora mästerverken.

Precis som andra riktigt bra filmer i genren - Solaris (1972), Stalker (1979), Inception (2010) - är Pattersons historia utformad på ett sätt som förutsätter att publiken själva bildar sig en uppfattning om det som inte förklaras. Ledtrådar ges, men i slutändan är det vi - tittarna - som lägger den sista pusselbiten. På så sätt finns det alltså utrymme för personlig tolkning, vilket leder till att man känner sig riktigt delaktig i filmen.

Sen är det sannerligen något speciellt med berättelser där vi får följa ungdomar som snubblar över ett svårgreppbart mysterium. Övernaturliga Netflix-serien Stranger Things (2016-) är ett ypperligt exempel, likaså äventyrsrullen Stand by Me (1986) och skräckthrillers som Disturbia (2007) och Summer of 84 (2018). Den nostalgiska faktorn är naturligtvis påtaglig - dessa historier med unga personer som löser gåtor och hamnar i fara får en att se tillbaka på sin egen barndom och alla upptåg man ställde till med.

MER LÄSNING:

Tips på riktigt bra sci-fi
Rymdfilmer – En universell kärlek?

En mystisk radiofrekvens blir starten på mysteriet i The Vast of Night. Fay, som har hand om stans telefonväxel, inser snabbt att detta är något utöver det normala. När en panikartad kvinna också ringer och berättar att hon flyr undan vad hon tror är en tornado, kontaktar Fay kompisen Everett – en charmig och något mallig viktigpetter som driver en radiostation med ytterst få lyssnare. Han sänder ut frekvensen i sitt program och ber sina fem lyssnare att ringa in om de känner igen ljudet. Det är då en man vid namn Billy (Bruce Davis) hör av sig - och det är på den vägen filmens mysterium börjar ta form. 

Trumfar Steven Spielberg.

Detta är en minimalistisk film som berör gigantiska frågor. Troligtvis är den inspirerad av Spielbergs mer storskaliga Närkontakt av tredje graden (1977). Men i mina ögon är The Vast of Night en bättre film. Med små medel – läckra kameraåkningar genom den ödelagda staden, stämningsfull instrumentalmusik och fantastisk dialog – lyckas Patterson uppbringa en stor dos mystik. För det är precis det som är filmens starka kort.

När Everett samtalar med Billy över radion, eller när han och Fay besöker en äldre kvinna (Gail Cronauer) i staden, uppstår en mystisk stämning som det nästan går att ta på. Billy och kvinnan levererar sina historier med sådan övertygelse att man blir helt uppslukad. Det är kusligt, oförklarligt och förbryllande. Atmosfären i dessa två briljanta scener går att likställa med känslan av att lyssna till en spökhistoria, levererad av en skicklig berättare, runt en lägereld mitt i natten. Makalöst bra.