The United States vs Billie Holiday

USA 1947. Billie Holiday (Andra Day) tar den amerikanska publiken med storm och turnerar landet runt med sin välkända jazzhits som "Blue Moon" och "All of Me". Samtidigt ombeds hon ständigt av sitt skivbolag om att inte sjunga låten "Strange Fruit", vars låttext handlar om lynchningen av afro-amerikaner

I 40-talets USA råder segregation med institutionaliserade orättvisor och värst av allt är det för de svarta amerikaner i södern. Likväl sjunger Holiday låten, vilket skapar problem. Hennes ovilja att följa den vita musikindustrins uppmaningar väcker myndigheternas uppmärksamhet och byråchefen för Federa Bureau of Narcotics Harry Anslinger (Garret Hedlund) är fast besluten om att hindra Billie Holidays "anti-amerikanska" framträdanden.

Trots glamouren hon utstrålar och sångerna hon sjunger tampas Billie Holiday med sitt trasiga liv fullt av svek, sorg, trauma och drogberoende. Samtidigt som hon står mot ett helt rättsväsende.

Vem går att lita på i en bransch där alla blåser alla, och i ett land som vill tysta henne?

I Lee Daniels film – som egentligen är en musikal eftersom Andra Day trollbilder oss med sin vackra röst – får vi följa Billie Holiday i tolv år av hennes liv, ett rimligt tidsspann att göra anspråk på. Det tycker jag om.

Ofta i biografiska filmer om musiker får vi följa en artist i en fullständig biografi från början till slut. Det ger ofta en bra helhetsbild och det är spännande att följa artisten i olika livsskeden, som dennes uppväxt, utveckling och olika musikaliska faser såsom i Rocketman eller i Ted - För kärlekens skull.

Men med så mycket tid att täcka så finns det flera risker. Inkonsekvens, lösa trådar med onödiga karaktärer, eller med intressanta sådana som vi inte hinner bekanta oss med särskilt mycket eftersom filmen har ett tajt schema.

I "The United States vs Billie Holiday", precis som i stil med My week with Marilyn, finns det däremot gott om tid att lära känna sångerskan som tog Amerika med storm. Strålande Andra Day är rätt skådespelare på rätt plats. Hennes insmickrande framträdanden bringar lyx och förtrollning till filmen som blir en lyrisk fest med autentisk sång – Day får dubbelarbeta som skådespelare och artist i en roll som är ämnad för ingen annan är henne.

Men Billie Holidays liv var inte någon fest.

Billie Holiday, född Eleanora Fagan, växte upp i en bordell tillsammans med sin mamma och blev utsatt för sexuella övergrepp i tidig ålder. Holiday sjöng jazzsång och swing på nattklubbar i New York under tidigt trettiotal för att sedan komma att bli en av USA:s största sångerskor genom tiderna.

Holiday förföljdes genom sin karriär av amerikansk polis på befäl av – den idag välkänt notoriskt rasistiska – Harry Anslinger, och greps för innehav av narkotika flera gånger. Hon avled 1959 som av komplikationer relaterade till olika drogproblem.

MER LÄSNING: Bästa filmerna 2021

I en klassisk Hollywoodfilm har vi en protagonist. En huvudkaraktär som när filmen börjar befinner sig långt ifrån sitt mål – när filmen är slut har han eller hon uppnått det målet eller kommit nära att uppnå det och konflikten är löst. En enkel formel utformad för att göra även de värsta missödena till feel-good.

Det är dock en formel som The United States vs Billie Holidays regissören Lee Daniels tack och lov trotsar. Något lyckligt påhittat slut eller skönmålning finns inte att hitta här – lider gör vi istället med Billie Holiday.

Bara en gång i denna fungerande dramaturgi får vi se en återblick på hennes barndom. Mer får vi inte se utan lämnas istället med resultatet av den – hennes trassliga vuxenliv, bräckliga humör, destruktiva förhållande till sex och män samt ett konsekvent heroinberoende. Lägg därtill på ytterligare droger, institutionaliserad rasism och musikalisk talang utan motstycke och vi har Billie Holiday.

En period av hennes liv fångat i en film utan halvmeningar med en konsekvent röd tråd – hela tiden spännande med en fängslande underton.

Biopremiär 18 juni.

MER LÄSNING: Nu på bio