The Unholy (2021)
Övertydlig skräck med missriktat fokus.
Än så länge har det inte kommit några vidare skräckfilmer i år – och ''The Unholy'' gör inget för att ändra på den saken. Det här är skräck när den är som allra tråkigast.
Det ska sägas att även om The Unholy är en av de sämre skräckfilmerna som kommit ut den senaste tiden så har den vissa intressanta idéer som tyvärr inte fördjupas.
I centrum står nämligen en ung flicka (Cricket Brown), som efter att ha fått andlig kontakt med Jungfru Maria – bara i en skräckfilm kan man köpa en sådan premiss – upplever ett mirakel: hennes stumhet botas och för första gången i sitt liv kan hon helt plötsligt prata och sjunga.
I den lite sömniga och kyrkliga amerikanska småorten blir flickan sedd som ett helgon, kapabel till att utföra fler mirakel. Det dröjer inte länge förrän hon har hela byns befolkning i sin hand, som ett gäng marionettdockor hon med lätthet kan styra.
Naturligtvis är det ondskefullare krafter bakom hennes förmågor – lugn, det är ingen spoiler – och inledningsvis tänker jag att filmen kan komma att visualisera hennes inre slitningar mellan det heliga och oheliga på ett skräckinjagande sätt.
Det gör den dock inte.
För i stället för att fungera som filmens viktigaste karaktär, vilket hon borde, reduceras Cricket Browns roll till att bara vara en oskyldig flicka som blir besatt. Hon ges inget utrymme för karaktärsutveckling trots att det är hon som i min mening utgör filmens kärna.
Istället lägger regissören och manusförfattaren Evan Spiliotopoulos fokus på skildringen av en skrupelfri och försupen journalist (Jeffrey Dean Morgan), som ser sin chans till comeback med den sensationella storyn om flickan. Det blir i ärlighetens namn dötrist och det uppstår inte heller någon kemi mellan Morgan och Brown.
Visst, Spiliotopoulos kreativa friheter har säkerligen varit något begränsade med tanke på att filmen bygger på en bok, men han hade väl kunnat rikta om det dramaturgiska fokuset lite utan att för den sakens skull förvränga innehållet i förlagan? Nå ja, vad vet jag?
LÄS MER: Verklighetsbaserade skräckfilmer
Övertydlig är bara förnamnet.
Hur som helst blir filmen förutsägbar och det blir inte bättre av att dialogen är övertydlig och skriver oss på näsan. Filmen drar sig inte för att påminna oss tittare om faktumet att något gott alltid för med sig något ont.
Vid ett tillfälle citeras till och med Martin Luther King. Ja, det är som om karaktärerna känner ett ostoppbart behov av att ständigt verbalisera det vi som tittare redan förstår med styltiga repliker.
Och om filmen är läskig? Inte det minsta.
Vi bjuds på några trötta jump-scares, men någon stämning lyckas den inte bygga upp. Det är konstigt, då upplägget egentligen är bäddat för gastkramande spänning: en utomstående som kommer till ett litet, starkt religiöst samhälle för att skriva en story om en ung flickas andliga uppvaknande. Att resultatet inte blev bättre?!
När "The Unholy" nu går upp på bio konkurrerar den med skräckfilmerna The Conjuring: The Devil Made Me Do It och A Quiet Place Part II. Även om de två sistnämnda inte heller är några höjdarrullar – Conjuring hade en tråkig story och nya A Quiet Place var repetitiv – befarar jag att The Unholy kommer att få det kämpigt med att locka biobesökare.
Om den går dåligt kan det förhoppningsvis fungera som en signal till producenter om att de behöver steppa upp och komma med lite mer kvalitativt material.
Förhoppningsvis.
Biopremiär den 23 juni.
LÄS MER: Biotoppen