The Strangers: Prey at Night (2018)

The Strangers: Prey at Night är en uppföljare till The Strangers som kom ut för tio år sedan. I den första filmen anländer ett par till en sommarstuga efter att ha varit på en bröllopsfest. Plötsligt knackar det på dörren och skräcken börjar. Tre maskerade ungdomar med knivar och yxor som tillhyggen gör allt för att terrorisera och skada paret. Uppföljaren är upplagd på ett snarlikt sätt, men istället för ett par i en sommarstuga, står en familj på fyra i fokus i en lånad husvagn.

Båda filmerna inleder med texten "inspirerad av verkliga händelser" vilket direkt skapar ett obehag. Notera dock att det inte står "baserat på verkliga händelser". Det är nämligen så att regissören till den första filmen tillika manusförfattaren till denna, Bryan Bertino, sagt att det som inspirerade honom var något som hände när han var ensam hemma som barn. Det knackade på dörren och en flicka undrade om någon hon kände var hemma. Senare fick han reda på att människor i området knackade på dörrar, och om ingen svarade så gjorde de inbrott. Den delen där tre maskerade galningar yrar omkring är alltså inte sann alls, utan texten är endast ett (effektivt) sätt att göra upplevelsen läskigare för ovetande åskådare.

Det är som sagt mycket som är sig likt i den här uppföljaren. Samma trio: en blond tjej i huvtröja, en kille i kostym och en mörkhårig tjej i klänning, alla unga och maskerade. Efter att de tagit sig in i hemmen skriver de meddelanden i blod på fönstren, för att sedan dyka upp och försvinna (till synes hur de vill), i syfte att skrämma och döda. Det finns mycket att klaga på här. Framför allt är det bara störande med alla så kallade "jump scares" — en överraskning som sätts ihop med ett kort och ofta alldeles för högt ljud. Det är klart att man hoppar till, men det är inte läskigt på riktigt, bara irriterande. Ännu värre är de så kallade "fake jump scares" som verkställs på samma vis, men där det istället för någon maskerad person bara är en familjemedlem som skräms.

Skådespelet är väldigt enformigt. De maskerade är iskalla och offren är alltid hundra procent skräckslagna. Christina Hendricks är den enda igenkännbara skådisen i The Strangers: Prey at Night och hon spelar mamman i familjen. Dock utan att sätta någon större prägel på filmen. Det känns som om varje orealistiskt knep i boken används för att få ihop det hela: ljussättning som är för läglig för att vara sann, gungor och andra objekt som utan vidare rör på sig. Och såklart skurkarna som tycks kunna teleportera sig var som helst, när som helst.

I den första filmen drogs det lite mer på spänningen i luften, det fanns tid att hinna bli rädd, men här är det pang på direkt från start. Trots det fanns det några få aspekter som gick hem hos mig. Jag uppskattade att inget motiv erbjöds till varför mördarna höll på som de gjorde — oförklarad skräck är alltid läskigare. Det finns en väldigt snyggt filmad poolscen där Bonnie Tylers Total Eclipse of The Heart spelas i bakgrunden, och framåt slutet ges dessutom en tydlig hyllning till Motorsågsmassakern. Utöver det är Johannes Roberts The Strangers: Prey at Night en ganska olidlig skräckis.