The Rewrite (2015)

Keith Michaels (Hugh Grant) är en Oscarsbelönad manusförfattare som nu har slut på inspiration. Efter ett par misslyckade filmer är Keith dessutom sval på producentradarn och hans skrivarkarriär på väg ned för ett stup. När jobberbjudandet som manusförfattarlärare dyker upp känner Keith sig tvungen att svälja sin stolthet och ta jobbet.

Är Keiths glansdagar borta för alltid, eller kan hans nya arbetsplats väcka liv i hans kreativa skrivande?

Det var länge sedan jag såg Grant i en huvudroll och jag glömmer hela tiden bort hur underhållande han faktiskt kan vara. I The Rewrite får Grant porträttera den typiska karaktär han gjort en karriär av, nämligen ett charmigt svin. Stundtals är Grant riktigt rolig men med tiden blir han dessvärre väldigt enformig och spelar sällan ut. Istället ser han ständigt bekymrad ut och hans prestation grep aldrig tag i mig. JK Simmons, som är med i bara några minuter, lyckas överglänsa honom.

När berättelsen utvecklas fattar Keith tycke för två av sina elever, en ung kvinna och en äldre. Men situationen blir inget triangeldrama och känslorna är ständigt lama. Det finns ingenting som tänder elden och många moment är helt enkelt ointressanta. Filmen är en feel goodkomedi som försöker träffa hjärtat men den drunknar i sentimentalitet samtidigt som skratten successivt försvinner.

En annan miss med berättelsen är att delen när Keith påbörjar ett nytt manus inte får något som helst fokus och inte heller följs upp. Hans brist på idéer har fått hans egna stjärna att slockna och när hoppet väl tänds för honom att återigen nå sitt mål, är det inte längre ett viktigt segment i berättelsen.

Som aspirerande manusförfattare själv var jag förtjust av premissen och tycker att det är kul när filmer behandlar manus som ämne eftersom det sker så sällan. Men Lawrence film The Rewrite lämnade mig besviken och ja, visst hade hans berättelse behövt sig en "rewrite".

Bäst: Simmons spelar en kärleksfull familjefar som inte kan hålla sig ifrån att gråta när han pratar om sina döttrar. Det blir ett återkommande skämt som går hem varje gång.

Sämst: Att efter hundra minuter inte känna att jag fått ut någonting av Hugh Grant.