The Prodigy (2019)
Konventionellt men ändå spännande när mystisk son sätter mor och far i skräck.
En pojke i själslig konflikt där föräldrarna inte vet vad de ska ta sig till. Det är grundpremissen i skräckfilmen The Prodigy – en konventionell men ändå stabil skräckis med en bra grundstory och övertygande skådespelarinsatser.
Vi befinner oss i Ohio. En kvinna flyr panikartat ut från ett ödebelagt hus mitt ute i vildmarken. Hennes ena hand är avhuggen. Hon får mirakulöst nog hjälp från en förbikörande bilist, och kan kontakta polisen som skjuter ner mannen som hållit henne fången.
I samma ögonblick föds lille Miles (Jackson Robert Scott) i Pennsylvania. Det står snabbt klart att han inte är som andra barn, och med tiden utvecklar han märkliga beteenden. Han pratar främmande språk i sömnen och misshandlar en klasskamrat. Föräldrarna Sarah (Taylor Schilling) och John (Peter Mooney) blir allt mer oroliga och får hjälp av flera specialister.
Det här är en stämningsfull film som, istället för att förlita sig enbart på jump-scares, faktiskt bygger upp sin nattsvarta och hotfulla atmosfär med hjälp av starka skådespelarinsatser och en engagerande grundstory. Visst, The Prodigy är inte nyskapande – vi har sett flera skräckfilmer där barn på ett eller annat sätt varit besatta - men den berättar sin historia väl utan att bli skrämselmässigt överdriven (vilket tyvärr inte går att säga om många andra av vår tids hysteriska skräckfilmer). För att förtydliga: The Prodigy har mer bekant med Gore Verbinskis psykologiskt utmanande The Ring (2002) än vad den har med exempelvis förrförra årets Det (2017).
Filmen drivs i mångt och mycket av skådespelarna. Jackson Robert Scott, i rollen som pojken Miles, övertygar fullt ut. Trots sin unga ålder, lyckas han skildra sin karaktärs inre själsliga konflikt på ett skrämmande sätt. Även Taylor Schilling gör bra ifrån sig i mammarollen. Successivt bryts hon ner när hon bevittnar sin sons eskalerande aggressiva beteenden. Pappan, spelad av Peter Mooney, hamnar dock lite i skymundan. Jag hade gärna sett att han fått mer tid framför kameran. Det hade förmodligen intensifierat familjedynamiken ytterligare i filmen, på liknande sätt som i fjolårets starka skräckfilmer A Quiet Place och Hereditary.
Sammanfattningsvis är The Prodigy en ny skräckfilm jag rekommenderar för den som gillar genren. Den bryter inte ny mark på något sätt, men är ändå en välspelad mor-och-son tragedi utan en massa överdrivna specialeffekter och löjliga monster.