The Peasants (2024) – ”konstnärligt hantverk”

I och med deras regidebut "Loving Vincent" från 2017 lyckades regissörssykonen DK och Hugh Welchman med något så värdefullt som att presentera något genuint unikt. Först filmad med skådespelare för att sedan lämnas över till över 100 målare och konstnärer som i sin tur, med en väldigt begränsad terminologi beskrivet, målade i scenerna med oljefärg. Resultatet var en ögonöppnande och ömsint explosion av färg och förtrollande fantasi, implementerat på ett källmaterial som kändes klippt och skuren för just den tekniken.

I deras uppföljare The Peasants används liknande teknik för att adaptera den Nobelvinnande romanen med samma namn om en kvinna under samhällelig belägring i en polsk by under slutet av 1800-talet. Den artistiska och visuella flärden är densamma, men frågan är om man inte borde valt ett annat källmaterial att tillämpa den på?

Jagna (Kamila Urzedowska) är en vacker ung kvinna i de sena tonåren som bor med sin mamma i en polsk liten by. Något tillbakadragen och fortfarande väldigt fäst vid sin mor tycks hon helt obrydd kring det faktum att hennes namn är på många av bybornas läppar. Dels på grund av hennes påstådda promiskuitet (något vi aldrig får se tecken på), dels då tiden är mogen för hennes framtida bortgiftning, med gott om intressenter uppradade.

En av dem är den betydligt äldre och rika bonden Maciej (Miroslaw Baka), som nyligen blivit änkling och nu sökandes efter en ny gemål. Valet faller således på den fagra Jagna, som trots sin motsträvighet inte har något att säga till om i saken. Detta giftermål kommer visa sig bli startskottet för en snöbollseffekt av avund, lössläppt vrede och ett hänsynslöst patriarkat som kommer att förbittra hela byn.

”Känns mer översminkad än understruken”

Cineasten i mig vill verkligen applådera samtliga krafter bakom skapandet av den egensinniga och tekniskt fulländad skapelse som är The Peasants. Det tar inte många sekunder in i filmen för att golvas av det hästjobb och den tekniska finess som ligger till grund för Polens Oscarsbidrag. Detta är något oerhört sällsynt.

Men själva berättelsen som berättas inuti all denna sinnrikhet och tekniska briljans då? Vid filmens hjärta är en karg och brutal berättelse om människans mest själviska och bristfälliga begär, sammansmältande jordfast realism med gott om skit under naglarna med en sagolik anda stöpt i folktro och religion. Världen vi äntrar känns, inte bara tack vare det tekniska, smått hallucinatorisk med gott om lurpassande faror runt hörnet som sakta byggs upp mot en ursinnig bristningspunkt.

Tyvärr lämnar mig berättelsen så som den är mest kall, och inte bara till följd av råheten i berättelsens verklighet. Känslan är att tekniken, beundransvärd som den må vara, och källmaterialet aldrig riktigt hittar en gemensam arena att verka i. Den grymma häxjakt som Jagna handfallet utsätts för känns mer översminkad än understruken av de hisnande vackra oljemålningarna vilket gör att den mänskliga historien går något förlorad och det vi lämnas kvar med är något som, likt sagovärlden den känns gjord för, endast existerar i dess alternativa universum.

"The Peasants" har svensk biopremiär 1 mars.