.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
The Nun (2018)
"The Nun" är den bästa filmen i Conjuring-serien.
"The Nun" är en skräckfilm som håller vad den lovar. Det är skräck från början till slut när den demoniska nunnan från "The Conjuring 2" återvänder i sin egna spinoff.
En nunna tar livet av sig under mystiska omständigheter i ett kloster i Rumänien. Fader Burke (Bichir) skickas, tillsammans med novisen Irene (Farmiga), till klostret för att undersöka dödsfallet och avgöra om klostrets marker fortfarande är heliga. Det de finner är en urgammal ondska.
Jag vill börja med att säga att alla som gillar skräckfilmer, och då specifikt The Conjuring-filmerna, inte kommer att bli besvikna. The Nun håller vad den lovar. Filmen är föredömligt kort med sina 96 minuter och det är skräck från början till slut. Vi tillåts visserligen hämta andan med jämna mellanrum. Detta bidrar, så klart, bara till att skrämma upp oss ännu mer när nunnan dyker upp igen. Och det är en läskig nunna. Jag är en relativt härdad filmkritiker, men jag måste säga att det kröp i skinnet på mig flera gånger. Nunnan är en fruktansvärt välgjord och skrämmande figur.
Det känns dock som att The Nun skulle kunna vara så mycket mer. Som att den vore mycket läskigare om den förlitade sig mindre på effekter och fokuserade mer på att fördjupa sina karaktärer, göra oss lite mer intima med dem. Här ställs en präst och en aspirerande nunna mot en ondska som står i direkt motsättning till deras djupaste övertygelser. Det finns gott om utrymme för att göra kampen mellan gott och ont mer personlig, mer intim. Men det utnyttjas inte.
Precis som med all annan film, uppskattar jag välgjorda skräckfilmer. Problemet är att jag sällan tycker att skräckfilmer är det. En bra skräckfilm ska kännas nära, som om den inkräktar ens kropp och själ genom sina mångfacetterade filmen. Som monstret som våldför sig på människor i Alien och utnyttjandet av svarta kroppar i Get Out.
The Conjuring och dess uppföljare är utmärkta exempel på halvsega skräckfilmer med alldeles för mycket utfyllnad och billiga tricks. Det tar alldeles för lång tid innan något händer. Och när det väl händer något är det en dörr som slås igen. The Nun är, trots att den är berättartekniskt simpel, betydligt läskigare och sopar mattan med de andra filmerna i serien. Både effekterna och tempot är bättre. Smällande dörrar hålls, tacksamt nog, till ett minimum. Den lovade oss att den skulle vara riktigt läskig. Och det är precis vad den är.