The Northman (2022)
Testosteronstinn underhållning när den är som bäst
Snart är det premiär för Robert Eggers nya film "The Northman". Filmtopps Eric Diedrichs njuter av vad han ser och kan bara konstatera att en ny favoritregissör är funnen.
The Northman är Robert Eggers tredje film efter The Witch (2015) och The Lighthouse (2019). Att han är en av vår tids mest intressanta namn går knappt att argumentera emot, oavsett om man gillar hans filmer eller inte. Med sin otroliga känsla för detaljrikedom lyckas han pusha gränserna för vad film kan vara – något som känns sällsynt i dagens Hollywoods "copy-paste-mentalitet".
Unge Amleth bevittnar mordet på sin far, korpkungen Aurvandil (Ethan Hawke). Mannen som utdelar det mördande hugget är konungens egna bror, den blodtörstige Fjölnir (Claes Bang). Som om det inte vore nog, tar syskondräparen även Aurvandils hustru till sin (Nicole Kidman). Efter att ha undgått sin egna död, svär Amleth att hämnas.
Övernaturliga inslag från nordiska mytologin
Grundhistorien i The Northman är lika gammal som Shakespeare, eller faktiskt ännu äldre. Det sägs nämligen att den legendariske skalden stal sin Hamlet-historia från den isländska myten om Amleth (placera den sista bokstaven i Amleths namn längst fram så är Shakespeares anagram löst). Då den ursprungliga dikten om Amleth aldrig har återfunnits, har Robert Eggers och medförfattaren Sjón snickrat ihop sin egna.
I rollen som den hämnddrivna prinsen ser vi Alexander Skarsgård, som också är medproducent. Medan kostymerna ser tidsenliga ut kan vi väl inte säga detsamma om Skarsgårds kroppshydda, hur imponerande den än må vara. Samtidigt präglas hela filmen av övernaturliga inslag från vår skandinaviska mytologi – mystiska korpar, valkyrior och trolldom. Realism är inte poängen.
Den äldre Amleth är en obehaglig figur. När vi återser honom efter faderns död, plundrar han en by och ser iskallt på medan männen i hans nya klan dräper, våldtar och tänder eld på barn. Under resan mot upprättelse träffar han så småningom trälen Olga (Anya Taylor-Joy), de bildar en allians – han med sina muskler, hon med sitt skarpa sinne.
En film som inte får missas
Just det, Willem Dafoe gör en underbar insats som någon blandning mellan hovnarr och byäldste. I det otroligt engagerande öppningskapitlet bjuder han först på ett olämpligt sexskämt och därefter en intensiv ritual där unge Amleth ska bli man. Det ylas, rapas och pruttas. Allt medan Dafoes klädsel ser ut att vara direkt hämtad från Gunnar Björnstrands i Riten (1969). Givetvis ingen slump, Eggers är ett stort Bergmanfan. Även Gustav Lindh syns i en viktig biroll, han gör ett utmärkt jobb och klarar problemfritt att spela mot några av filmvärldens största namn.
I det stora hela är The Northman ett måste att se och den bör ses på bio. Det är en våldsam, ursinnig historia om kärlek, hat och svek. Det är också ett visuellt mästerverk som visar kostymnissarna i Hollywood att det fortfarande går att göra en hejdundrande storfilm utan att dränka den i CGI. Brötiga, barbröstade män och listiga kvinnor trumfar helt enkelt den förbannade superhjältetrenden. Nu är det bara att börja längta efter Eggers nästa projekt.
"The Northman" har svensk biopremiär den 13 april.