.jpg?width=1600&height=675&crop=top&auto=format)
The Nightingale (2018)
"The Nightingale" är en klassisk hämndfilm i ny miljö. Långsamt berättad men aldrig tråkig.
Det är äntligen dags för en ny långfilm av Jennifer Kent. Regissören som 2014 tog världen med storm med debuten "The Babadook" är tillbaka med dramathrillern "The Nightingale". Filmen, som precis har visats på Stockholms filmfestival, har svensk biopremiär den 29 november.
Året är 1825 i Tasmanien och Clare, en irländsk fånge, ger sig ut på jakt efter en grupp brittiska soldater som utfört ett våldsdåd mot hennes familj. För att kunna spåra dem i den för henne okända terrängen anlitar hon aboriginen Billy. Även han är märkt av våldsamheter från britterna mot hans egen familj. Det blir en lång och farlig resa genom den tasmanska vildmarken men Clare drivs framåt av en stark kraft, nämligen törsten efter hämnd på de som orsakat henne stor smärta och sorg.
The Nightingale är i grund och botten en klassisk hämndfilm fast i en helt ny miljö. Den är långsamt berättad men blir aldrig tråkig. Tvärtom så är spänningen påtaglig rakt igenom och emellanåt exploderar filmen i intensiva och obehagliga våldsskildringar som bränner sig fast på näthinnan.
Skådespelarinsatserna är klanderfria. Allt från Aisling Franciosi i huvudrollen till Sam Claflin som en av de ondskefulla engelsmännen. Men jag måste även nämna Baykali Ganambarr som är helt fantastisk i rollen som aboriginen Billy i vad som faktiskt är hans långfilmsdebut.
Om jag skulle anmärka på något i The Nightingale så är det att den är en aning lång. Som jag nämnde tidigare blir den aldrig tråkig, men jag tror ändå att den blivit ännu bättre om den trimmats ned lite. Utöver detta finns egentligen inget alls att klaga på. Ytterligare ett starkt kort från Jennifer Kent med andra ord. Det ska bli spännande att se vart hennes karriär som regissör tar vägen framöver. Med största sannolikhet kommer den bara fortsätta spikrakt uppåt.