Recension: The Meg: The Trench (2023)
Statham dyker tillbaka i havsmonstrens värld
Nu har "The Meg: The Trench" dykt upp på svenska biografer. Filmtopps Mimi Dahlén är inte särskilt imponerad av uppföljaren och tycker att det är "för mycket pang-pang, för lite monsterhaj".
Det råder inga tvivel om att sommaren 2023 är en av de bästa biosomrarna på länge. Men blev det kanske inte lite väl intensivt? Har den existentiella krisen från Barbie gått över? Gjorde Oppenheimer dig lite väl paranoid gentemot omvärlden? Ingen fara, The Meg: The Trench räddar dagen!
När man läser Jason Stathams namn på en filmposter så vet man tre saker: det kommer att bli action, det kommer att bli corny och det kommer vara komplett IQ-befriat. När han återvänder till sin roll som Jonas Taylor i uppföljaren till The Meg (2018) så bjuder han på varken mer eller mindre, precis som vi vill ha det. Denna gång utforskar han med sitt nya team (gissa hur det gick för det förra teamet) "The Trench" eller graven från vilken den uråldriga monsterhajen megalodon rymde i förra filmen. Nya, hungriga djur väntar på dem i mörkret och de är inte de enda som vill sätta tänderna i Jonas.
Som graven på 7 000 meters djup antydde i första filmen så kryllar det av läbbiga varelser under den iskalla barriären som isolerar dem från omvärlden, men den som förväntar sig något riktigt obehagligt kommer att bli besviken. Redan under de första minuterna av The Trench så står det klart att den här filmen är mycket mer renodlad action än monster vs. människa. Statham tar till knytnävarna mot diverse namnlösa minioner och i sann amerikansk anda finns det minst ett vapen med i varje scen. Det är som om producenterna knackat författarna på axeln och påmint dem att Statham är en glorifierad stuntman, inte en skådespelare, och att om han inte utdelar en kickspark i kvarten så får ingen betalt.
Spännande och klaustrofobiskt
När karaktärerna väl befinner sig på havets botten så är det genuint spännande och klaustrofobiskt. Den märkliga världen av djuphavsfiskar är både vacker och obehaglig vilket gestaltas med några gastkramande scener. Därför är det så frustrerande att filmen inte stannar kvar där nere. Istället klämmer författarna in mänsklig girighet som en onödig sensmoral och vad som kunde ha blivit en hederlig överlevnadsfilm blir en tunn och irriterande moralkamp. Man ser inte The Meg för sensmoralen, man ser den för monsterhajen, hjärndöd action och ond, bråd död! Vad är mer spännande: att vandra helt exponerad i öppet, svart hav omgiven av megalodons eller slagsmål med "Hantlangare 2"? Det är helt enkelt för mycket pang-pang, för lite monsterhaj.
För att kalla sig själv The Meg så innehåller filmen pinsamt lite megalodons. Förvisso är de som är med mycket större och mycket fulare men det räcker inte för att filmen ska göra sig förtjänt av namnet.
Jason Statham håller dock vad han lovar. The Trench har action, den är corny och den lider definitivt inte av en avsaknad av spåndumma karaktärer. Och kanske är det precis den sortens film vi behöver efter den här omtumlande biosommaren. The Meg: The Trench går på bio nu.