The Lost Daughter (2021)
Gripande berättelse om att vara mamma
Maggie Gyllenhaals regidebut får hjälp av en lysande Olivia Colman. Den välskrivna berättelsen om moderskap är både vacker och gripande med vasst manus.
Den brittiska professorn Leda (Olivia Colman) åker till en grekisk ö för en sorts jobbsemester. Det hela börjar lugnt och hon får tid att läsa och skriva på stranden. Men lugnet bryts hastigt när en högljudd amerikansk familj kommer till stranden. När familjens yngsta dotter försvinner utbryter panik på stranden och alla börjar leta efter det försvunna barnet.
Efter en stund hittar Leda dottern och kommer allt närmre dotterns unga mamma Nina (Dakota Johnson). I takt med att relationen blir allt djupare växer Ledas känsla av skam när hon tänker tillbaka på sin tid som ung mamma. Samtidigt börjar relationen med den unga Will (Paul Mescal) som jobbar i området bubbla. Något som också ge en känsla av skam och får henne att fundera över tidigare relationer.
Colman briljerar i stark regidebut av Gyllenhaal
Det är egentligen svårt att misslyckas när man har Olivia Colman som skådespelare i sin film. Det kan inte bli annat än bra när hon är med. The Lost Daughter är inget undantag. Colman ger liv och ett otroligt djup till huvudkaraktären Leda med sitt precisa minspel och fullständiga närvaro i varje scen. Den komplicerade karaktären som Leda egentligen är lyckas hon göra både förståelig och sympatisk, trots hennes ibland tveksamma och kontroversiella val. Även om filmen och handlingen är bra i sig, så är det verkligen Colman som lyfter filmen.
"The Lost Daughter" är baserad på Elena Ferrantes bok med samma namn och visar moderskapets komplexitet och lager. I takt med att filmen flyter fram i behagligt tempo fördjupas det konstanta och ibland otacksamma arbetet som mamma. Filmen får en verkligen att reflektera över moderskapet och uppskatta det enorma arbete det innebär, hur jobbigt det än kan bli. Något vi med vackra och välkomponerade tillbakablickar får se att Leda verkligen haft erfarenhet av.
Gyllenhaal vågar dra ner på tempot, utan att det blir tråkigt. Snarare ger det filmen oväntade nyanser av spänning. Tillsammans med ett starkt manus och vackert foto dras vi med i en intressant berättelse som överraskar. Fotot låter oss dessutom komma nära skådespelarna och framhäver verkligen Colmans komplexa minspel. Det är lätt att ha mer att önska av det relativt hastiga slutet, men det fläckar inte ner filmen och den vackra berättelsen allt för mycket.
Att Olivia Colman och "The Lost Daughter" kommer att dyka upp i en eller flera Oscarsnomineringar känns självklart. En stark och imponerande regidebut av Gyllenhaal. Vissa kan tycka att filmen är något långsam, men det är verkligen en film som är väl värd att se. Inte minst för Olivia Colmans alldeles briljanta insats.