The Hunt (2020)

Så kom den alltså, filmen som var tänkt att släppas redan i september förra året. Universal Pictures tog beslutet att dra in The Hunt, delvis på grund av de två horribla masskjutningar som ägde rum den tredje augusti i Texas och Ohio förra sommaren. Men den drog också till sig uppmärksamhet på grund av en replik i manuset, där en karaktär uttryckte hur skönt det ska bli att döda dussintals ''slödder''.

Filmen är hejdlöst våldsam och handlar, krasst uttryckt, om rika människor som drogar, kidnappar och därefter tvingar fattigare människor att agera jaktbyten i ett sjukt spel. I USA:s polariserade politiska klimat kom det därför inte som en överraskning att denna typ av film blev kontroversiell innan den ens haft premiär.

Nu har jag sett filmen, och jag upplevde den som en rappt berättad och snillrikt konstruerad satir. De rådande motsättningarna mellan den liberala eliten och vanligt folk i USA ställs på sin spets med humor och beundransvärt skarpsinne. 

För tankarna till Uma Thurman i "Kill Bill".

Premissen är på ytan inte särskilt komplicerad. En grupp snorrika personer flyger några kidnappade stackare till okänd ort för att delta i ett riggat och våldsamt spel. Fångarna släpps ut med munkavle mitt i en skog, får tillgång till några vapen - men de flesta har ändå inte mycket till chans.

Filmens protagonist är en av fångarna - Crystal (Betty Gilpin). Hon tar sig levande ur den inledande massakern och har egenskaper som kommer att vara till stor nytta (hon kan lätt känna av vem som är att lita på och inte). Målinriktad och handlingskraftig börjar hon söka efter svar. Vart befinner hon sig, varför är hon där och vilka är förövarna?

Betty Gilpin är stencool och hårdhudad i huvudrollen och tar kommandot i varenda scen (hennes karaktär tåls att jämföras med Uma Thurmans i Kill Bill-filmerna). Hennes resa är central i filmen och det blir rent ut sagt vansinnigt underhållande att bevittna hur hon med sina egenskaper ändrar spelreglerna. Det blir minst sagt blodigt, som i en sammandrabbning på en bensinmack, men våldet skildras hela tiden med glimten i ögat. 

En av vårens mest givna biobesök.

Regissör Craig Zobel tar tillsammans med manusförfattarna Nick Cuse och Damon Lindelof tempen på samtidens polariserade klimat i USA, och berör i förbifarten infekterade frågor gällande flyktinghantering och vapenlagar. Men i det stora hela tycks filmen, på ett ytterst tillspetsat sätt, visa vilka konsekvenser fördomar och spridandet av konspirationsteorier kan leda till - vilket både förövarna och offren i The Hunt så småningom blir varse efter många kringelikrokar.

Det är med sevärda filmer som Compliance (2012) och Z for Zachariah (2015) på meritlistan som Craig Zobel nu regisserat The Hunt, i mångt och mycket baserad på Richard Connells 20-tals novell The Most Dangerous Game. Manuset av Cuse och Lindelof är strålande och kontextualiseringen av den närmare hundra år gamla storyn träffsäker. Detta i kombination med stora doser humoristiskt ultravåld och en lysande protagonist gör The Hunt till ett av vårens mest givna biobesök.