The House That Jack Built (2018)
Stundtals osmakligt – men oförnekligt lysande på samma gång.
Den ständigt kontroversiella Lars von Trier är tillbaka med en fascinerande, visuellt överväldigande, skruvad och stundtals osmaklig film. "The House That Jack Built" är verkligen inte för alla, men von Trier-fans kommer inte att vara missnöjda med den här upplevelsen.
Vi får följa den intelligenta seriemördaren Jack (Matt Dillon) genom fem "incidenter" som ägt rum under en tolvårsperiod. Dessa incidenter återberättar Jack för Verge (Bruno Ganz), en religiös varelse som leder Jack på en resa som verkar utspela sig bortom den här världen. Verge lyssnar tålmodigt på Jacks allt mer bisarra historier. Ibland ifrågasätter han dem, och en typ av debatt uppstår männen emellan. Jacks syn på sina dåd stämmer inte alltid överens med Verges tolkning.
Det känns ganska uppenbart att Jack är en sjuk version av von Trier själv. Jack ser sig själv som en arkitekt, och sina mord som konst. Det ges intrycket att von Trier motiverar det otroligt explicita och glorifierande våldet i hans filmer på liknade vis. Därför känns The House That Jack Built som en väldigt personlig film för honom. Som en totalt ärlig undersökning in i sitt eget egendomliga medvetande. Genom hela filmen pyser en typ av självmedvetenhet ut, metavinkeln gör sig påmind till den grad att klipp från von Triers tidigare filmer dyker upp för att upphöra illusionen ännu mer.
Många lär mena att hela filmen bara är ett knep för von Trier att rättfärdiga filmandet av sina sjuka fantasier på, men även om så är fallet går det inte att förneka att hans vision är totalt fängslande. Få regissörer har så enhetlig och engagerande stil som von Trier att det inte borde spela någon roll vad man tycker om honom som person. Att se konstverket före konstnären är en poäng han också försöker pränta in i filmen.
Vissa av Jacks brott fungerar på ett komisk plan à la "American Psycho" och i det skruvade ger Dillon oss sin karriärs absolut bästa rollprestation. Successivt blir filmen dock mer och mer magstark, och flera gånger hamnar von Trier på fel sida av smakfullhet – chocken tycks bara finnas där för sakens skull. Men det är ju som sagt det allt handlar om, antingen gillar man den här typen av provokation eller så gör man det inte. Kritiken mot hans stil känns på något sätt tom. Personligen väljer jag att uppskatta de säregna och djärva drag som von Trier visar upp. Han sticker verkligen ut och har ännu en gång lyckats skapa något unikt i ett allt mer övermättat filmklimat.