The Hollars (2016)

John Hollar är en man i trettioårsåldern som är rädd för att bli vuxen, på riktigt. Han är en aspirerande serietecknare och har ett tryggt förhållande med Rebecca (Anna Kendrick) som väntar deras första barn. När han får besked om att hans mamma har fått hjärncancer och måste opereras, återvänder han hem till barndomshemmet för att återförenas med sin familj. Där kommer han att lära sig ett och annat om föräldraskap, och rädslan för att växa upp ställs mot sin spets.

The Hollars är en karaktärsdriven dramakomedi med fokus på fundamentala områden i livet, så som ansvar, föräldraskap, farväl och nystart. Efter att ha sett filmen, saknade jag känslan av att ha tagit mig nånstans. Så som mediet bör göra – en film är ju alltid någonstans en resa. Familjen Hollar genomgår onekligen någon slags resa och förändring, men en känsla av att berättelsen står stilla består. Kanske beror detta på en bristande framåtrörelse, eller något så simpelt som tråkiga val av inspelningsplatser. Hur som helst lämnar filmen ett för litet avtryck.

Krasinskis karriär som regissör för tankarna till Scrubs-ikonen Zach Braffs, som gjorde det hyllade indiedramat Garden State (2004). Filmerna påminner om varandra, men The Hollars tar inget kliv vidare in i varken det innovativa eller det omskakande. Istället kommer Krasinskis verk med största sannolikhet att sopas under mattan som en amerikansk indie-feel-good-film i mängden.

LÄS OCKSÅ: Recension - The Fundamentals of Caring (2016)

De som unnar filmen en chans att orientera sig ut ur grottan för bortglömda filmer är Jenkins och Martindale. De är inte bara filmens största kärlekspar, utan också den enda anledningen jag kan komma på till varför du ska se den. Det fullkomligt skiner om dem!

Charlie Day slog genom med komediserien It's Always Sunny in Philadelphia och har nu hittat en plats som långfilmsskådespelare. I The Hollars spelar han Johns ex-flickväns nya kille, och är det närmsta filmen kommer till att ha en antagonist. Han gör det han visat sig vara bra på, gapar och gnäller, men tyvärr räcker inte det för att han ska cementera sin plats på vita duken.

Bäst: Hade Martindale fått ännu fler scener, hade en Oscarsnominering varit högst möjlig!

Sämst: Krasinskis skådespelarinsats saknar charm.