The Green Knight (2021)

Det fina med film på bio är den där känslan som kan infinna sig när man vet att man sett något riktigt bra. En känsla som förgyller hela ens kropp, tar över varenda cell, och gör att man nästan svävar ut ur salongen. Man vet att man varit med om något storartat, man vet det helt säkert.

Ändå snurrar det runt och runt i huvudet. Som filmkritiker försöker man nästan på autopilot plocka isär filmupplevelsen, vad betyder det här egentligen? Vad var det som var så bra?

Ibland går det att inte att svara på direkt. Då måste filmen få tid att marinera i både hjärna och hjärta, likt en riktigt saftig bit oxfilé innan den kastas på grillen. Så här två timmar efter att ha sett David Lowerys spektakulära The Green Knight kan jag lugnt konstatera att det är just en sådan film. 

Filmen är löst baserad på den medeltida dikten Sir Gawain and The Green Knight, en del av de brittiska legendsamlingen om King Arthur. Sir Gawain (Dev Patel) är systerson till King Arthur (Sean Harris) och längtar efter acceptans och heder.

En kväll får Gawain sitta uppe vid tronen bredvid kungen och drottningen, varpå Arthur ber honom berätta en historia om sitt liv. Men Gawain har inget att berätta.

Dock kommer han snart att spela huvudrollen i en berättelse som ska föra honom långt bortom de solblekta gräsängarna i norr. För in i riddarsalen kommer den gröna riddaren, en varelse med ett huvud som för tankarna till enterna i Sagan om ringen och en yxa så stor att den hade kunnat klyva vem som helst mitt itu. Han utmanar riddarna vid hovet till ett julspel, där den som lyckas slå ner honom får yxan i pris.

Men det finns en hållhake.

Riddaren som utdelar slaget måste komma till det gröna tempel året därefter, där den gröna riddaren kommer att utdela exakt samma slag som riddaren gjort ett år tidigare. Gawain, som fram tills dess har levt ett stilla liv bestående av drickande och umgänge med bordellkvinnan Essel (Alicia Vikander), ser sin chans till heder och ära.

Trots varningar om lekens innebörd reser han sig upp och hugger huvudet av riddaren. Det blir början på ett långt år för Gawain, som snart måste bege sig i väg för att möta sitt öde. 

LÄS OCKSÅ: 8 bortglömda rollprestationer av toppskådisar

Befriande icke-amerikansk.

Till att börja med är The Green Knight hisnande vacker att titta på. Hur fotot fångar de olika miljöerna som Gawain rör sig i på vägen mot templet gör att jag snabbt är på plats i den fantasivärld som Lowery byggt upp. Dessutom är både regi och manus supertajt sammansatt. Till skillnad från Lowerys A Ghost Story (2017), där det visuella ibland blir för poserande, är bildberättandet hela tiden förankrat i handlingen.

Berättelsen förs hela tiden framåt i ett långsamt tempo, helt i linje med Lowerys stil som filmskapare. Men om A Ghost Story bitvis kan beskyllas för att vara seg och pretentiös är The Green Knight hela tiden engagerande på ett uppfriskande icke-amerikansk sätt.

Filmen tillåts vara läskig, mörk och allmänt vulgär, och även knäpp på ett sätt som man sällan ser episka, storslagna draman vara nu för tiden. Därtill är musiken helt underbar – dånande och drastisk men ändå intim. 

På ytan handlar filmen om en ung man, full av inre kval, som både bildligt och bokstavligt talat går mot sin egen undergång. Eller gör han?

The Green Knight tar visserligen upp universella teman om människans betydelselöshet i jämförelse med naturen och religionen. Men Lowery vet bättre än att fylla sin film av svårsmälta moralkakor. Han lyckas hela tiden balansera på den fina linjen mellan "vagt och pretentiöst" och "didaktiskt och predikande".

Allra tydligast blir det i en ordlös 15 minuter lång scen mot slutet, vars slagkraft gör att den lär pratas om på barer, filmträffar och festivaler i många år framöver. 

Lysande skådespeleri.

För den som vill finns här en hel drös av dolda budskap, tolkningar och underliggande betydelser att diskutera. Men det är inget tvång, det funkar utmärkt att bara hänga med och bli hänförd av filmens episka berättelse och Dev Patels insats i huvudrollen – den bästa hittills i en redan välmeriterad karriär.

Vad som hade kunnat bli för teatralt i en annan skådespelares händer lyfts istället av Patels extrema känsla för fysiskt skådespel. Varenda min och kroppsrörelse känns trovärdig, varenda dialograd perfekt utförd. Faktum är att samtliga skådespelare lyser av självförtroende i filmen, ner i minsta biroll.

Bland annat gör Alicia Vikander en minnesvärd dubbelroll och levererar filmens bästa monolog i en lika delar träffsäker som existentiellt mardrömslik scen. 

Sammantaget bör "The Green Knight" upplevas av alla som gillar film. Dessutom är filmen det hittills starkaste argumentet för att den där magiska stunden i biostolen fortfarande är unik. Efter streamingtjänsternas uppsving under pandemin har även undertecknad hunnit med att tvivla på formatets egentliga värde både en och två gånger. Därför kändes det uppfriskande att återigen bli påmind om vad bioupplevelsen kan göra med en. 

KOLLA OCKSÅ: Biotoppen just nu