The Grand Budapest Hotel (2014)
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Färgsprakande underhållning av Wes Anderson!
Jag brukade vara ett stort fan av Wes Anderson, men hans stundom mediokra filmer (Moonrise Kingdom) har fått mig att tappa intresset för hans filmer. Men trots att jag hade ganska låga förväntningar på gårdagskvällens biobesök fanns det ett litet hopp om att Wes skulle vinna tillbaka mitt hjärta med The Grand Budapest Hotel, och det gjorde han.
Under en måltid med en författare (Jude Law) berättar åldrade Zero Mustafa (F. Murray Abraham) sin imponerande historia om hur han gick från att vara Grand Budapest Hotels obetydliga ”lobby boy" 1932 till att bli hotellets ägare. I hans, blyga 100 minuter långa, berättelser får vi följa Zero och den exceptionelle och elegante, makalöse portiern M. Gustave (Ralph Fiennes) i en historia kantad av ungdomlig kärlek, arvstvister, stöld, komplotter, mord och Gustaves äldre, rika, blonda, behövande och osäkra kvinnor.
Det är färgsprakande, energiskt och ofta mycket roligt, allt förmedlat i ett rappt tempo med en litterär berättare och skarp dialog. Scenografin är helt makalös! Skådespelarensamblen är lika stjärnspäckad som den är klockren. Men oavsett hur kul det är att se Jeff Goldblum i en fantastisk roll igen och hur underbar Willem Defoe än är som våldsamme Joplin så är det Ralph Fiennes som stjäl showen. Vilket komiskt geni han är! Han är till och med så bra i sin roll att det går snabbt att förlåta Anderson för att inte ge Bill Murray mer utrymme.
Även om The Grand Budapest Hotel inte kan mäta sig med Wes Andersons bästa filmer så är den, om man bortser från stopmotion-filmen Fantastic Mr Fox, det roligaste han har snickrat ihop sen The Royal Tenenbaums 2001. Stilistiskt är Budapest Hotel tveklöst det snyggaste Wes har gjort, men den är också den mest blodiga och våldsamma filmen i hans katalog.
Vad tyckte du om The Grand Budapest Hotel?
ANNONS