The Godfather Coda – The Death of Michael Corleone (2020)
Lönlöst försök att rädda undermålig film.
Francis Ford Coppola gör ett försök att reparera den tredje delen i sin historiska trilogi. Det går inget vidare och det är bara att konstatera: ''Gudfadern del III'' kan inte räddas.
Det kommer inte som en överraskning att det är just tredje delen av Gudfadern-trilogin som Francis Ford Coppola valt att klippa om. Gudfadern del III (1990) är sämst i ordningen, och hamnar helt i skuggan av sina två föregångare, Gudfadern (1972) och Gudfadern del II (1974), kronjuvelerna från Hollywoods andra gyllene era. Ingen omklippning i världen skulle göra dessa två filmer mer fulländade än vad de redan är.
Hade Gudfadern del III blivit bättre och åtminstone närmat sig den ouppnåeliga kvalitet som genomsyrade de två första filmerna, hade denna trilogi utan tvekan stått sig som den allra bästa genom tiderna. Nu blev så inte fallet och Coppolas nya version, The Godfather Coda – The Death of Michael Corleone, åstadkommer inget som ändrar på den saken.
Skillnaderna är av ringa betydelse.
Början och slutet skiljer sig litegrann, men inte så att det har någon avgörande betydelse. Därtill har några scener kastats om, vilket Francis Ford Coppola meddelar oss i en kort, inledande hälsning. Men i och med att filmen innehåller få minnesvärda sekvenser, är det enligt mig svårt att se hur scenordningen skiljer sig. Förmodligen hade man behövt titta på originalversionen och den nya direkt efter varandra för att uppfatta skillnaden. Och om det är det som krävs, då kan inte en ny verison anses vara lyckad.
Men precis som originalversionen handlar filmen om Michaels (Al Pacino) ambition att rentvå sitt namn. Ångerfull över sina tidigare handlingar, vill han lägga allt som har med kriminalitet att göra bakom sig. Det visar sig vara ganska svårt, inte minst då han har gamla kumpaner som är på krigsstigen - i synnerhet Joey Zasa (Joe Mantegna) och Don Altobello (Eli Wallach).
Michael gör sitt bästa för att få kontroll över ett gigantiskt, europeiskt företag genom att försöka köpa upp en stor portion aktier som ägs av Vatikanen. Därtill ett helt onödigt sidospår som involverar hans dotter Mary (bedrövligt spelad av Sofia Coppola) och hennes kärlek till sin hetlevrade kusin Vincent (Andy Garcia försöker efterlikna James Caan från första filmen). Deras förhållande bidrar verkligen inte med någonting, det är bara malplacerat.
När det gäller Al Pacinos skådespel, så är det fantastiskt i del ett och två. Trots att han utvecklades från att vara en hedervärd ex-soldat till att bli ett iskallt monster, kunde man ändå känna någon form av sympati med honom. Det var det som gjorde hans prestation så enormt kraftfull. Men något har hänt i den avslutande delen. Hur han porträtterar Michael som en nedbruten man inne på ålderns höst, känns forcerat och föga övertygande.
Det har sagts förut men behöver sägas igen: Avsaknaden av Robert Duvall är gigantisk. Han spelade Michaels trogna advokat Tom Hagen i del ett och två, och genom sin sympatiska och lojala hållning utgjorde han på något vis hjärtat i de två första filmerna. Duvall tackade nej till att medverka i del tre då han inte erbjöds i närheten av den lön som Pacino fick. Som resultat, skrevs han ur manuset och ersattes med George Hamilton. Behöver det ens nämnas vilket misstag detta var?
Om det är något som nyversionen av del tre fått mig att inse, är det hur jäkla bra de två första filmerna är. Framförallt "Gudfadern del II" med sina snåriga intriger, bråddjupa familjekonflikter och musik – det finns ingen vackrare filmmusik än ledmotivet "The Immigrant". Del två är inte bara tidernas bästa uppföljare, utan också en av de bästa filmer som någonsin gjorts.
MER LÄSNING:
Fem bra filmer med Al Pacino du inte sett
För fler recensioner --> Scrolla vidare!