The Girl in the Spider's Web (2018)

Det hela inleds med en prolog. De unga systrarna Lisbeth och Camilla Salander lever tillsammans med sin psykopat till far (Mikael Persbrandt). Tillvaron i det motbjudande fortet som utgör deras hem leder till att Lisbeth desperat flyr och på så sätt lämnar systern i sticket.

Ett hopp sisådär tjugo år framåt i tiden. Den numera inåtvända datorhackern Lisbeth (Claire Foy) får i uppdrag att stjäla tillbaka ett ytterst viktigt militärt datorprogram till dess upphovsman. Så småningom hamnar dock denna mjukvara i klorna på ett mystiskt brottssyndikat. Som ni kanske förstår, tänker de inte använda programmet för fredliga ändamål.

Det blir ett enormt flängande för Lisbeth när hon hamnar i mitten av en konspiratorisk härva. Hon omges av en väldigt massa personer som alla tycks ha olika agendor. På sin sida har hon dock sin trogne kompanjon Mikael Blomkvist (Sverrir Gudnason), journalist på tidningen Millenium. Men han får inte särskilt mycket spelrum utan fungerar främst som hennes springpojke vid ett par tillfällen. Deras relation, som gestaltades fint och komplext i de svenska filmerna, känns här väldigt tam.

För teamet bakom The Girl in the Spider’s Web tycks det viktigaste ha varit att skapa pulshöjande actionsekvenser. Och visst, en och annan biljakt är riktigt välgjord. Hyfsat spännande blir det också när Lisbeth tvingas rädda och skydda sonen till skaparen bakom det eftertraktade datorprogrammet.

Det brittiska stjärnskottet Claire Foy är nu den tredje skådespelerskan att axla rollen som Lisbeth Salander efter Rooney Mara och Noomi Rapace. Foy är utan tvivel en fenomenal aktris, något hon har bevisat flera gånger om, tydligast i Netflixs rosade perioddrama The Crown.

I rollen som Salander gör hon vad hon kan för att gjuta liv i karaktären, men tyvärr är hennes förutsättningar för att göra en minnesvärd prestation ganska dåliga. Jag tänker främst på det kassa manuset med den helrisiga dialogen. Hon omges av rejält platta karaktärer. Inte ens Lisbeths relation till sin mystiska syster Camilla (Sylvia Hoeks) skildras särskilt bra. Hade regissör Alvarez lagt mer fokus på detta hade Claire Foy fått mer substansrikt material att arbeta med och förmodligen kunnat göra ett bättre jobb.

En sista sak. I de svenska filmerna lyckades man skildra Lisbeths livssituation, som innefattar ständig flykt från plågoandar och ett opålitligt rättssystem, på ett mycket mer dramatiskt sätt. Fede Alvarez försöker tillsammans med manusförfattarna Jay Basu och Steven Knight att göra något liknande, men lyckas inte. Det är riktigt tråkigt.