The Gentlemen (2020)
"The Gentlemen" är Guy Ritchies bästa film på länge.
Efter "Aladdin" är Guy Ritchie tillbaka på hemmaplan. "The Gentlemen" är rapp, skruvad och lekfull. "Old School-Ritchie" om så vill.
Spänn fast säkerhetsbältet, plattan i mattan. Nu kör vi. Guy Ritchies nya actionkomedi The Gentlemen är en virvelvind av rapp dialog, cockney och tuffa herrar som svindlar varandra likt aldrig förr. Att den brittiske regissören försöker återupprätta sin ära efter trötta rullar som Aladdin och King Arthur: The Legend of the Sword är tydligt.
The Gentlemen är också hans bästa film på länge, men den som hoppas på en ny Snatch (2000) eller genredefinierande Lock, Stock and Two Smoking Barrels (1998) hoppas på för mycket. Ritchie kämpar så hårt med sin fan service att han tappar bort kärnan i denna seriekrock av plot twists till berättelse.
Det gäller att hänga med i svängarna.
I centrum står Storbritanniens största marijuanadistributör Mickey Pearson (Matthew McConaughey), ett par konkurrerande drogkungar (varav en som håller på att spelas ut av en hungrig uppstickare) och en orubblig nyhetsredaktör. Deras intrikata relationskedja berättas av en girig piratdetektiv (Hugh Grant), som delar med sig av sina kunskaper till Mickey Pearsons högra hand (Charlie Hunnam) med ett ultimatum. Antingen får han 20 miljoner pund för sin tystnad, eller så går han till tidigare uppradade nyhetsredaktör.
Då privatdetektiven också är en cineast, passar han på att berätta allt så filmiskt han bara kan. Något som ger Ritchie möjligheten att väva in en rejäl dos metahumor. Därtill har vi en boxningstränare (Colin Farrell), som leder ett gäng bångstyriga grabbar som på eget bevåg drar ner både honom och sig själva i ovanstående uppgörelse-kavalkad.
En pint och ett picklat ägg, tack!
Låter det rörigt? Ja, det är det också, men inte så farligt som man kan tro. Till sin fördel är också The Gentlemen löjligt underhållande mellan varven. Som det läckra anslaget där Matthew McConaughey går in på en bar och beställer en pint och ett picklat ägg eller de sekvenser där Hugh Grant är sliskigare än det klibbiga toalettgolvet på din valfria "30-kronor-för-en-stor-stark"-bar. Men här finns också en hel del brister. Inte minst mot slutet där Ritchie vänder på steken tills det bara är en kolbit kvar.