The Forever Purge (2021)

Sagan om The Purge började 2013. Vad som började som en ball tolkning av "invasion av hemmet"-kategorin i skräckgenren har utvecklats till övervåld på stor skala och politisk kommentar i varje film. Manusförfattaren James DeMonacos våldsamma feberdröm har nu fött fem filmer med väldigt varierande utförande och kvalitet. Liksom Saw-filmerna klagar man högljutt: tar de aldrig slut?

Samtidigt är det en liten, liten röst som viskar inom en: Ge mig mer!

I The Forever Purge uppfylls denna önskan när reglerna som grundade natten av rening inte räcker till för att tygla amerikanarnas hat och våldsamhet. Vad som skulle bli landets räddning har blivit dess undergång.

I DeMonacos universum styrs USA av The New Founding Fathers of America, The NFFA. Deras politik för att göra landet till en fredlig plats är enkel: Under en natt är alla brott lagliga. Stöld, brand och till och med mord är tillåtet och kan inte straffas. Denna filosofi har satts i verket för att folket ska få ut sina aggressioner okontrollerat för att sedan leva i frid.

Detta är Adela (Ana de la Reguera) och Juans (Tenoch Huerta) första Purge. De har kommit till USA från Mexiko och jobbar på en ranch tillhörande en rik familj med kluvna åsikter angående mexikaners plats i landet. Natten av laglöshet kommer och passerar, men när solen gryr fortsätter våldet. Staten utlyser krisläge när folket fortsätter att mörda och förstöra och annalkande anarki är ett faktum. Juan och Adela måste fly från landet som skulle bli deras räddning.

"Har glömt sina rötter"

När man ser en Purge-film vet man aldrig vad man ska förvänta sig. Tja, förutom ond, bråd död. Franchisen har gått från en lågbudget, psykologiskt obehaglig home invasion-rulle till rolig politisk satir och gangsterdrama med en släng av blodiga djurmasker. The Forever Purge hänger kvar vid den politiska agendan men blandar in mer action än skräck. Det finns frustrerande få moment som kan räknas som läskiga eller ens obehagliga. Det är som om den har glömt bort sina rötter för att istället bli ett pangpang-drama man kan förvänta sig Jason Statham springa runt i.

Filmen börjar däremot extremt långsamt. Den bygger sakta upp med en del genuint obehagliga scener som påminner en om hur sjukt hela konceptet är. Men när natten väl är över, så är även de bästa delarna med filmen det. Därefter börjar nämligen en adrenalinstinn flykt för huvudkaraktärerna undan från Texas som har fallerat till fullständig anarki. Det är här storyn inte går att rädda längre. När konceptet filmen bygger på – en natt av laglöshet utan konsekvenser – försvinner, så blir det fantasilöst och ointressant. Plötsligt är det bara vilken krigsfilm som helst. 

Sedan den andra filmen i serien har alla filmer mer eller mindre centrerat kring rasism. Det var intressant och djärvt första gången men nu är det bara en enkel ursäkt för att skapa endimensionella skurkar. Det finns så mycket potential för unika antagonister och sidokaraktärer som går förlorad när skaparna bara är ute efter snabb action. Jag vill se en förortsmamma gå bärsärk. Jag vill se kannibaler laga middag på cheerleaders. Jag vill se något lika galet som konceptet faktiskt är.

"Färre nynazister, fler psykotiska kaniner, tack!"

Det som räddar filmen är allting förutom storyn. Den är snyggt filmad, snudd på den snyggaste i franchisen, och klippt så att hjärtat går i hundranittio. Filmerna har aldrig svikit när det kommer till excentriska skurkar utspökade i de mesta tokiga och äckliga dräkter och den här filmen är inget undantag. Nackdelen är att det är för få av dem. Färre nynazister, fler psykotiska kaniner, tack!

I det stora hela är den här filmen en av de bättre i serien. Om den bara hade hittat en annan vinkel än den uttjatade rasistiska agendan och styrde tillbaka till sina rötter så kunde den ha blivit riktigt bra.

LÄS MER: Nya skräckfilmer 2021 – de bästa tipsen