The Foreigner (2017)
En nedtonad Jackie Chan sparkar IRA-rumpa i stämningsfulla "The Foreigner".
Jag får medge att jag blev positivt överraskad av Jackie Chans insats i The Foreigner. Efter de senaste årens pajasroller i amerikanska skräpfilmer är han här ovanligt nedtonad i en härligt hård och skitig roll. Filmen i sig är delvis en välfungerande hämndhistoria och delvis en slätstruken politisk thriller. Som en sammansatt helhet spretar det lite väl mycket, men tempot är högt och Chan är i god form.
I The Foreigner spelar Jackie Chan den före detta elitsoldaten Quan Minh. Hans dotter och enda familjemedlem dör i en terroristattack, utförd av ett nytt rön inom det forna IRA (Irländska republikanska armen). Följaktligen blir dotterns död en katt- och råtta lek på förövarna, där Quan pressar den högt uppsatte politikern Liam Hennessey (Pierce Brosnan) på de ansvarigas namn i jakten på hämnd. Händelsen blir också startskottet för en politisk konflikt mellan England och Nordirland, där korrupta tjänsteman och infiltrerade terrorister lurar bakom varje hörn.
Den politiska skildringen blir aldrig särskilt intressant utan känns mest som ett utdrag från valfri Hollywoodproducerad politisk thriller. Tänk Olympus has fallen blandat med State of Play, inbakat i en intrig där en gammal Pierce Brosnan, som bryter på irländska och mest går runt och tjurar, har den ledande rollen. Det blir ganska tramsigt.
Hämndberättelsen griper däremot tag och engagerar med högt tempo. En tillräcklig bakgrund ges till Jackie Chans karaktär för att jag ska sympatisera med honom. Det finns en rå intensitet i klippning och ljud som sitter som en smäck. Ett suggestivt elektrifierande soundtrack dånar i de lite för få, men riktigt saftiga, actionscenerna där Chans karaktär smart nog framställs som mänsklig och sårbar. Givetvis slår Jackie Chan också ner ordentligt med brittiska lakejer, där han på sedvanligt maner koreograferat sina sekvenser på ett innovativt vis. Chan har aldrig varit bra med ord utan är bäst när nävarna får tala. Som tur är har han relativt lite dialog i The Foreigner men spelar faktiskt riktigt bra i filmens mer emotionella sekvenser. Kameran zoomar in i närbild och placeras i Jackie Chans ansikte, vars ansikte säger det som ord inte kan. Ett smart drag och välregisserat av Martin Campbell.
Det finns alltså tillräckligt med välvalda ingredienser i The Foreigner för att baka ihop en bra actionfilm. Därtill finns enskilda scener, exempelvis när Jackie Chan infiltrerar ett hus på landet, som till och med är riktigt bra. Däremot lyckas inte Campbell sätta samman filmens två separata intriger. Det spretar för mycket och sättet vissa karaktärer agerar känns ibland klumpigt och banalt, även för att vara en film i den allt mer utsvävande actiongenren. Det tveklöst bästa med filmen är Jackie Chans insats och sättet den maffiga ljudbilden går i samklang med det visuella. Men den intressanta hämndhistorien hamnar lite för ofta i skymundan för det tröttsamt politiska, vilket är synd. Annars hade The Foreigner kunnat vara en av årets stora positiva överraskningar.