The Florida Project (2017)

Utanför Disneyland i Florida ligger det färgglada motellet Magic Castle vars hyresgäster till stor del består av människor från den fattiga underklassen. Den sexåriga flickan Moonee bor på motellet tillsammans med sin unga mamma Halley. På dagarna lever hon rövare med de andra barnen, alltmedan föräldrarna är upptagna med att få in pengar för att betala veckans hyra. Motellets chef Bobby, som spelas av Willem Dafoe, driver den dagliga verksamheten samtidigt som han försöker hålla ett öga på barnen.

Vad som direkt sticker ut med The Florida Project är hur välregisserad den är. Sean Baker har valt ett tydligt bildspråk som representerar barnens vy och berättar historien ur deras perspektiv. Vi följer med när de spottar på bilar, hånar turister och tigger pengar till glass från en närliggande kiosk. Det andra som verkligen lyfter filmen är skådespelarprestationerna. Från en livlig ung Brooklynn Prince som flickan Moonee, till en kaxig Bria Vinaite som mamman Halley.

Maskerat bakom den färgglada och trevliga fasaden vilar dock ett elände som utvecklar sig efterhand som filmen fortgår. Barnens vårdslösa beteende är ett resultat av föräldrarnas slappa attityd. När inte Moonee drar runt med sina vänner hjälper hon sin mamma att dra in pengar på inte helt lagliga sätt. Kontrasten mellan barns oskuld och vuxnas elände är just det som gör The Florida Project så otroligt spännande. Som barn kan livet vara en dans på rosor trots att den verkliga tillvaron egentligen inte är så trevlig. Dina föräldrar kan vara hjältar trots sina bristande egenskaper.

Parallellt med barnen följer vi också motellchefen Bobbys vardag när han målar om byggnaden, städar övergivna rum och lagar tvättmaskiner. Hans ställning på motellet utsätter honom för hån och klagomål från gnälliga hyresgäster, men ändå känner han ett ansvar för de fritt lekande barnen. Willem Dafoe gör en stark insats och fungerar bra som den trygga mittpunkten i filmen, mitt emellan barnen och föräldrarna.

The Florida Project gör mig både glad och ledsen och det är precis det som är meningen. Att så väl gestalta dessa utsatta människor i hopplösa situationer, men samtidigt också behålla livets glädje och barnens lekfullhet, är en stor bedrift. Samtidigt ligger Disneyland som en metafor för det riktiga paradiset blott ett stenkast bort. Sean Baker får oss att fundera över barnglädje och föräldraskap i en av årets bästa filmer.