The Double (2013)

I en retrofuturistisk värld möter vi kontorsråttan James Simon (Eisenberg), som dag ut och dag in sliter med sitt gråa jobb. Trots att han presterar väl och har arbetat på samma arbetsplats i sju år vet ingen vem han är. Hans blyga attityd och oförmåga att stå upp för sig själv gör honom som osynlig för filmens resterande karaktärer. De som väl pratar med honom avslutar aggressivt hans meningar innan han lyckas staka fram dem och de pratar aldrig om något annat än sig själva.

James är förälskad i kollegan Hannah (Wasikowska), som han försiktigt spionerar på efter kontorstid. Även om Hannah inte har de sociala problem som James har, ser han samma isolerade känsla av utanförskap i henne som han själv känner.

En dag när James kommer till jobbet står hans dubbelgångare där med identisk kropp, identiskt ansikte, med samma namn, men med motsatt personlighet. Till en början fascineras James av sin nya kollega, men snart börjar en ondsint rivalitet bryta ut där James måste tävla mot sin fysiska kopia om erkännande på jobbet, om vänner och om den stora kärleken.

Filmen har en påtaglig Kafkaesque atmosfär och till stora delar känns The Double som en blandning mellan Terry GIlliams Brazil och Orson Welles filmatisering av just Kafkas Processen. Ayoade har snyggt byggt upp en klaustrofobisk atmosfär och med tunga skuggor, stirrande blickar och aggressiv stråkmusik försätter han betraktaren i ett mardrömslikt tillstånd.

I stora delar är filmen en skarp kolsvart komisk gestaltning av ensamhet och inlärd hjälplöshet, men tyvärr faller slutet platt. Upplösningen får mig att känna mig lurad, inte bara för att filmens utfall är klyschigt utan för att det fullständigt smular sönder filmens logik. Allt vi tidigare har sett känns som bortblåst, vilket gör mig tveksam till att filmen håller för andra visning, synd!

Att Eisenberg är bra på att spela obekväm outsider vet vi sedan tidigare. Här får han chansen att visa upp en helt ny dimension av sitt skådespel genom att spela sin ”onda” dubbelgångare, men tyvärr framstår hans skådespelarregister som ytterst begränsad. Detta borde vara drömchansen, som alla fackskådespelare går och väntar på, att få visa upp en helt annan sida av sitt skådespel. Tyvärr verkar det inte som om att Jesses register sträcker sig längre än det vi redan har fått se många gånger tidigare.

Bäst: Filmen är långt in riktigt, riktigt bra. Dessutom är det kul att se grunge-legendaren J. Mascis i en lite biroll.

Sämst: Slutet får filmen att framstå som bekväm och mig att känna mig lurad.