The Disaster Artist (2017)

James Francos The Disaster Artist är väldigt meta. Filmen är baserad på en bok, som i sin tur kretsar kring inspelningen av en film. Den filmen heter The Room, och kom ut 2003. The Room har ofta benämnts "världens bästa sämsta film", och man måste nästan se den för att förstå vad som menas. Den är totalt urusel, men så pass dålig att den faktiskt blir hysteriskt rolig. Den har med åren blivit en kultfilm, och spelas fortfarande på biografer världen över. The Disaster Artist berättar om vägen dit, och om den mytomspunna mannen bakom det hela, Tommy Wiseau.

Det finns tre mysterier kring Tommy Wiseau: hans nationalitet (han säger att han kommer från New Orleans men accenten är inte alls övertygande), hans ålder (han hävdar att han är runt 20, men ser ut att vara långt över 40) och hans rikedom (han verkar vara oändligt förmögen). Det som står klart är i alla fall att han har en dröm – han vill lyckas i Hollywood. I filmen får vi alltså se berättelsen om hans osannolika resa till kändisskap.

På en kurs i skådespeleri träffar han Greg Sestero (som efter deras samarbete skrev boken The Disaster Artist baseras på). Greg är lika sugen på kändisskapet och filmbranschen som Tommy, och tillsammans flyttar de in i Tommys lägenhet i Los Angeles för att försöka förverkliga deras gemensamma dröm.

Till en början går det trögt. Greg får en agent, men det leder ingenstans. Tommy, som har en karisma och ett självförtroende av Guds nåde, misslyckas också grovt med sina ansträngningar. I en scen går han på en restaurang fram till den kända producenten Judd Apatow, som spelar sig själv, och agerar ut den kända "to be or not to be"-monologen mitt framför honom. Apatow tror knappt sina ögon och meddelar Tommy att han aldrig kommer att lyckas. Hoppet börjar försvinna, men då kläcks idén: Greg och Tommy ska göra sin egen film.

I de två huvudrollerna ser vi regissör James Franco, och hans bror Dave Franco. Att imitera Tommy Wiseau utan att det blir löjligt är en svår uppgift. Han är så himla unik och speciell att det hade kunnat bli parodiskt. Men James Franco har hittat balansen mellan det absurda och genuina, mellan seriefiguren och människan. Det är en häpnadsväckande insats. Dave Franco i rollen som Greg fungerar lite som ett bollplank till sin bror, eller som publikens ögon, utifrån vi kan bevittna den galenskap som utspelar sig.

The Disaster Artist hade kunnat bli en film som gjorde narr av hur kass The Room är, men den är mycket mer än så. Visst finns det gott om referenser som den inbitne The Room-fantasten kan glädja sig åt, men under allt det komiska finns en historia om den amerikanska drömmen, om vänskap, och kanske framför allt om relationen mellan självförtroende och självinsikt. Tommy trodde på allvar att hans film skulle bli ett mästerverk, och när insikten slutligen når honom att så inte riktigt är fallet, känner man verkligen med honom.

Rent visuellt är filmen inte speciellt imponerande, den måste inte nödvändigtvis upplevas på bio. Istället är det själva berättelsen som står i centrum, som griper tag i en på det sättet som filmer annars kan göra med sitt foto. Det går nog heller inte att komma ifrån att man bör ha sett The Room för att kunna uppskatta The Disaster Artist till fullo, men bara faktumet att ett så här bisarrt projekt genomförts och blivit så lyckat som det blivit, gör mig glad och optimistisk.

Vill du läsa vidare om Tommy Wiseau och "The Room" kan du läsa om när Filmtopp träffade huvudpersonen.