The Curse of La Llorona (2019)
En spinoff på en spinoff är kanske inte världens bästa idé?
James Wans tvångsmässigt expanderade skräckfilmsuniversum har ynglat av sig på nytt. "The Curse of La Llorona" är något så bisarrt som en spinoff på en spinoff, och sett till de nya karaktärerna som presenteras kan vi snart förvänta oss en ytterligare spinn på skräckkarusellen.
I The Curse of La Llorona (den gråtande kvinnans förbannelse) försöker den långfilmsdebuterande regissören Michael Chaves andas liv i en gammal spansk folksaga. Resultatet är dock inget annat än en dötrist kavalkad av trötta skräckfilmsknep. Här bjuds det nämligen på ett oräkneligt antal jump scares och en uppsjö av utdragna tagningar där huvudrollsinnehavarna vandrar runt i sitt nedsläckta hem för att snart bli överrumplade av ett fånigt sminkat spöke. När var det en bra idé att söka skydd på vinden?
Men allt är inte till ondo. Filmen har ett ganska bra anslag där vi får se ursprunget till myten om den förrådda kvinnan, som i ett rus av hat dränker sina barn för att sedan dömas till ett evigt liv på jakt efter nya ungar att ta deras plats. Likaså gör Linda Cardellini en fin insats som en ensamstående tvåbarnsmamma på 70-talet, vars son och dotter blir La Lloronas nya offer.
Vi får även se hur en mexikansk exorcism kan tänkas se ut, när en medelålders shaman vid namn Rafael Olvera gnuggar alla dörröppningar med ägg och slänger fröer av blodträd på trösklarna. Det är givetvis lika fånigt som det låter, men också ganska underhållande.
I en tid när en spinoff på en spinoff får grönt ljus (prästen i första spinoffen om skräckdockan Annabelle är med på ett hörn), misstänker jag att vi inom en snar framtid får en film där vi får se Rafael Olvera gnugga flera ägg mot dörrtrösklar. Och ärligt talat vore det faktiskt rätt intressant att se en spinoff på en spinoff på en spinoff komma till liv. Blotta bisarrhetsfaktorn är underhållande nog.