The Corpse of Anna Fritz (2015)

På radion säger de att den spanska skådespelerskan Anna Fritz, känd för sin otroliga skönhet, har dött. Hon hittades i ett badkar på en fest och dödsorsaken är ännu okänd. Efter att sjukhusassistenten Pau, som ensam ansvarar över nattpasset, har kört ner hennes lik till bårhuset tränger sig två av hans vänner på för att se den döda skönhetens kropp.

Deras till synes harmlösa nyfikenhet eskalerar och gradvis tar de sig all större frihet med Annas kropp. De har ju trots allt ensamma med världens skönhet, naken och dödförklarad.

The Corpse of Anna Fritz är en mörk berättelse, som både provocerar och kräver mycket av sin publik. Främst eftersom flera självklara etiska principer lyser med sin frånvaro. Innan filmen rullade igång på Monsters of Film berättade regissör Hèctor Hernández Vicens, att han ville skildra de monster som du och jag har inom oss; den mänskliga ondskan. På många sätt har han lyckats.

Även om Pau och hans vänner ger utlopp för sina respektlösa begär och stundom är hemska, framkommer ingen av filmens karaktärer som ensidigt ond eller god. De är människor som sätter sig själva i första hand, den ena gör det mer egoistiskt än den andra. Dessutom sätter filmens final en perfekt punkt i Hernández diskussion om hur vi alla är kapabla att ge utlopp får vårt inre monster.

Frågan är dock om det bara är vår våldsbenägenhet som filmen vill diskutera. I början av filmen, så fort han får en möjlighet, tar Pau en bild på Annas nakna kropp och skickar till sina vänner. Därefter är deras hantering av Anna kall och hård, och fullständigt dehumaniserande. Är det tanken att vi ska reflektera över omvärldens allt mer avskärmande individualistiska ton? Att ambulanspersonal förhalas på grund av att folk ska posta bilder på olycksplatsen har ju faktiskt blivit ett riktigt problem.

På många sätt är det svårt att förstå att The Corpse of Anna Fritz är en lågbudgetproduktion med en relativt oetablerad skådespelartrupp regisserad av en långfilmsdebutant. Allt är så förbannat stilsäkert, från den inledande åkningen med båren till de gastkramande slutscenerna. Hernández vet vilka sekvenser som ska vara smärtsamt utdragna och han är tvärsäker på sin spänningsuppbyggnad. Dessutom gör hela skådespelarensamblen ett fantastiskt jobb!

Bäst: Att få känna sig gott omtumlad när eftertexterna börjar rulla. För fler filmrekommendationer, spana in vår lista över de bästa skräckfilmerna.

Sämst: Tanken på alla independent-guldkorn som inte får den distribution de förtjänar.