The Big Sleep (1946)

I huvudrollen ser vi privatdetektiven Philip Marlowe (Bogart) som anlitas av den äldre generalen Sternwood för att utreda ett utpressningsförsök på hans äldsta dotter Vivian (Bacall). Snart så befinner sig Marlowe i ett nät av intriger, mord, gåtor och vilseledande kvinnor.

The Big Sleep är närmast notorisk för att vara en film som är svår att hänga med i och jag är beredd att hålla med. Publiken får hela tiden arbeta som detektiver och precis som Marlowe gör så slungas vi mellan att dra den ena slutsatsen efter den andra. Om du vill hänga med i alla svängar så behöver du nog se om filmen ett par gånger. Samtidigt är det just detta som gör filmen så unik. Det handlar inte om att förstå exakt hur allt binds ihop utan det handlar mer om att njuta av känslan av att vara inblandad i en riktig deckargåta. Om The Big Sleep hade varit som vilken deckare som helst så hade den knappast gått till historien.

Efter att ha sett filmen känns det tydligt vilken stilbildare den har varit och vilket stort inflytande film har haft på hela deckargenren, till och med bröderna Coens deckarkomedin The Big Lebowski (1998) är tydligt inspirerad av The Big Sleep. En annan film som tydligt hade anammat filmens gåtfulla berättande är Paul Thomas Andersons senaste film Inherent Vice (2014).

Fast det är inte bara själva berättandet som gör The Big Sleep till en klassiker. Bogart är helt fantastisk i huvudrollen och motspelerskorna Bacall och Vickers bjuder på riktigt minnesvärda insatser. Dessutom är dialogen helt fenomenal på ett smart, roligt och många gånger förvånansvärt sexigt sätt som till och med nästan generar mig emellanåt. Jag har inte sett många av Hawks filmer, men efter denna upplevelsen kommer jag definitivt att gå igenom hans mest ansedda verk.