The Beta Test (2021)
Om Patrick Bateman hade spelats av Jim Carrey
Denna så kallade thriller hålls ihop av smal satir och en tämligen fascinerade protagonist, men dess överpackade handling faller isär.
Det finns en hel del filmer som är samlingsplatser för Hollywoods klubb för intern beundran. La La Land har beskrivits som ett kärleksbrev till Los Angeles bitterljuva drömvärld och stjärnpackade megablockbusters kan förlita sig på överdådigt action och tunn handling så länge A-list-skådespelarna i den klappar varandra på ryggen och försöker överglänsa varandra.
Hur är det med klubben för internt, gemensamt hat?
The Beta Test som visas på Göteborg Film Festival presenterar en enkel handling om en paranoid Hollywoodagent som beger sig ut på jakt efter personen som kan förstöra hans liv (förutsatt att han själv inte hinner göra det) för att ge mer plats åt manusförfattarnas minst sagt bittra kommentarer om, tja, det mesta.
Jordan Hines (Jim Cummings) är personifieringen av ytlig framgång. Han är snygg, har ett bra jobb och ska snart gifta sig med sin vackra flickvän Caroline (Virginia Newcomb). Den vältrimmade kroppen inkapslar dock en osäker och paranoid man vars jobb är att slicka uppåt och spotta neråt med alldeles för lite betalt för hans egos välmående. Han lever i ett fallerande system där han förut var ung och mäktig men som nu kryllar av vidriga kunder som är immuna mot hans "charm" och irriterande självständiga ungdomar som tror att de är något.En dag finner han ett lila kuvert i sin brevlåda. Brevet bjuder in honom till en sexträff på ett elegant hotell där både han och motparten kommer vara anonyma. Efter ha trampat ner sitt sunda förnuft går han dit och trots att mötet var allt som utlovats så blir det startskottet för hans mentala sönderfall. Han blir besatt av att hitta personen eller organisationen som orkestrerade träffen vilket leder honom till att en slags katt-råtta-jakt som kantas av döda kroppar och hemligheter.
I grunden låter handlingen enkel nog men den är bara en spelplan med menlösa pjäser med en kung som från och till verkar glömma reglerna eller att han ens spelar. Hade det inte varit för Cummings extraordinära gestaltning av Jordan hade det varit närmast olidligt att sitta genom en och en halvtimmes lång rant om allt som är fel med västvärlden. Över Jordans slätrakade ansikte ligger lager på lager av roller han axlar för att trycka ner andra och höja upp sig själv, men genom de två små titthålen kikar hans tomma ögon alltid fram. Cummings förvandlar denna redan skruvade karaktär till en Patrick Bateman kastad ner i Hollywoodhålet med Jim Carreys manér. Det är både obehagligt och roande att titta på.
Cummings gestaltning räddar
Mellan de sällsynta tillfällen Jordan verkar vara sin nemesis på spåren fylls minuterna av oändlig diskussion och monolog om samhället vi, eller åtminstone det samhälle Jordan har fantiserat ihop, lever i. Manuset levererar vassa kommentarer mot Hollywoods uråldriga infrastruktur och det osäkra krigsfältet Harvey Weinstein lämnade efter sig samtidigt som den dissar sociala medier, människans beroende av internet, otrohet, framgångssagor och allt som den priviligierade individen har tid att klaga på. Det blir tröttsamt i längden och osammanhängande i längden och den tiden kunde ha spenderats på att ge mer Jordans jakt med djup, men det var nog aldrig det skaparna ville.
I slutändan är "The Beta Test" ett nät av lösa trådar som istället för att fånga in och förstärka handlingen faller samman i sömmarna. Satir sitter alltid rätt men i det här fallet hade det räckt om endast en måltavla hade placerats ut istället för tjugo.
Mer läsning: