The Aviator (2004)

Det smärtar att erkänna, men Innan jag såg The Aviator var Howard Hughes bara ett namn för mig. Jag anade att han hade haft en fot i filmindustrin och antagligen var snuskigt rik, men där stannade min kännedom. Efter att ha sett denna biografi känner jag miljonären väl – mycket väl.

Vi möter Howard Hughes (Leonardo Dicaprio) under tidigt 1920-tal. Det dröjer inte lång tid innan vi förstår vilken sorts personlighet vi har att göra med - en driven och ambitiös excentriker till multimiljonär. Yrken som filmproducent, regissör och flygdirektör lyckas Howard beta av i sin jakt på framsteg. Framgångsvågen tycks vara ostoppbar. Filmstjärnor som Katharine Hepburn (Cate Blanchett) faller snart offer för hans charm. Verkligheten hinner snart dock ifatt och han blir en måltavla för illasinnade politiker och meningsmotståndare. Inte nog med det, bakom kulisserna pågår en kamp som allmänheten aldrig hade kunnat ana.

Att det är Martin Scorsese som står för regin går inte att ta miste på. Hans sigill är närmast stämplat över varje bildruta. Ett signalement för en Scorsesefilm är karaktärernas inre brottningsmatch mot sina demoner och The Aviator är inget undantag. Redan i filmens inledande scen får jag bevittna hur demonerna ”flyttar in” bakom Howards pannben. Anslaget sitter som en smäck och filmen har min fulla uppmärksamhet.

Tillsammans med parhästen DiCaprio lyckas Scorsese skildra ett dynamiskt karaktärsporträtt. Duon placerar karaktären under lupp för oss att betrakta från alla vinklar och hörn. Från den närmast outhärdligt ambitiösa affärsmannen till de mörkare vrår av hans inre. Allra kraftfullast är filmen när Blanchett delar rampljuset med DiCaprio. Det är först när hennes Hepburn introduceras som jag tillåts bakom fasaden på multimiljonären. Då börjar jag relatera till honom på ett mänskligt plan.

The Aviator är dessutom en vacker film. Fotografen Robert Richardson levandegör varje tidsepok, men tyvärr bryts denna illusion av de CGI-kryddade scenerna. I dessa sekvenser har The Aviator svårt att dölja sin ålder. Stående ovationer och hyllningar till trots – filmen har ett övergripande problem. Liksom sin huvudperson är The Aviator stundtals rädd för att stå stilla och andas ut. Kritiska händelser betas av i väl hög hastighet, i synnerhet mot filmens tredje akt.

Som betraktare slängs jag mellan rättegångar, psykoser, flygkatastrofer och kärleksproblem. Det jag saknar är en tydligare tematik. Det finns en mängd otroligt starka scener i filmen som inte hålls ihop av något ordentligt klister. Jag upplever inte någon dramatisk högpunkt av scener som bara hinner skrapa på ytan för att sedan rusa vidare. Mot slutet blir det också ganska spretigt. Visserligen är detta kanske talande för Howard som person - mångfacetterad och just spretig.

Bäst: Porträttet av Hughes är verkligen gripande och lyckas få med många aspekter. Det vackra fotot gör att 2.42 flyger (pun intended) förbi.

Sämst: Saknar en tydlig övergripande tematik. Stundtals blir det hoppigt och spretigt.