Recension: The Adults (2023)
Charmig och fin syskonfilm
Driven dialog, tokroliga scener och djupa funderingar är att vänta i Dustin Guy Defas (Person to person, Bad fever) nya film som hade världspremiär på Berlins filmfestival under lördagskvällen.
Det första man hajar till på när man ser rollistan är såklart Michael Cera, antagligen mest känd från de omåttligt framgångsrika filmerna Juno (2007), Supersugen (2007) och Scott Pilgrim vs. the world (2010). Han spelar tillsammans med Hannah Gross (Mindhunter) och Sophia Lillis (Det, Det: Kapitel 2), och de tre bildar syskonen Eric, Rachel och Maggie som inte backar för att brösta en Bloody Mary klockan två på eftermiddagen.
De tre syskonen är på olika platser i livet. Eric (Cera) och Rachel (Gross) är några år in i vuxenlivet, i alla fall på pappret, och den förstnämnda har valt att flytta från hemstaden medan den andra tagit över föräldrarnas hus. I början av filmen är de långt ifrån varandra. De har inga regelrätta gräl utan det är snarare att kontakten mellan dem är kritiskt svag. Saken blir inte bättre när lillasystern Maggie (Lillis) kliver in i handlingen och har sedan till uppgift att hålla ihop syskonskaran.
Filmen är starkt karaktärsdriven där det inte finns någon egentlig handling förutom att Eric försöker erövra sin gamla status som en exceptionell pokerspelare. Det är också det som, enligt mig, utgör filmens svaghet att hans spelande får ta oproportionerligt stor plats i förhållande till syskonintrigen.
En väldigt rolig film
Guy Defas har valt att undersöka barnslighetens universum och det presenteras i en stor portion. Det sker sporadiskt under filmens gång att syskontrion väljer att förställa sina röster som för tankarna till någon galen tecknad film. Ibland blir det nästan farsartat när alla tre har hög energinivå och försöker få de andra att spricka av skratt. Dock är det framför allt Gross som får skina, och skulle det vara så att Julie Kavner välja att sluta göra rösten till Marge Simpsons är det inget snack om vem som blir hennes ersättare.
Manuset håller hög nivå
Vid sidan av det högkvalitativa skådespeleriet är det manuset som bör lyftas fram. Det är fullt av humor men också av allvar och som tillsammans skapar många märkliga och tänkvärda scener. Utöver de muntligt dialogdrivna scenerna finns det även många utan repliker, där i stället dansen och mimiken får förmedla en typ av kommunikation.
Cera, en expert inom komedigenren, får här ge prov på lite mer utmanande skådespeleri och kliva bort från den pubertala genren som han är främst känd för. Allt som allt är filmen en vacker skildring av hur det är att äntra vuxenlivet och lämna barn- och ungdomen bakom sig.
Det är ännu inte fastställt när filmen blir tillgänglig i Sverige.
Mer läsning: