Terapi i Tunisien (2020)

Efter många år i Frankrike återvänder Selma till sitt hemland Tunisien med drömmen om att arbeta som psykoanalytiker. Det visar sig vara tuffare än hon tror, för hon möts med ytterst skepsis. ”Är du ingen läkare och inte skriver ut medicin, då är du väl en häxa?” får hon i ansiktet och kulturkrocken är ett faktum. 

Det som är självklart för henne, glider inte lika smärtfritt i en mer rustikt, konservativ, stad. Hon brottas med allt från klängiga patienter till polisen som inte vill ge henne arbetstillstånd. Här och var drar jag ett leende, bland annat när den snälla mamman kommer på besökstid i ömsom förtvivlan och ömsom kärlek i att försöka få sin förvuxna son att stå på egna ben.

Titeln Terapi i Tunisien för tankarna till antingen en dråplig och skojfrisk historia, alternativt en avkopplande sparesa. Önskar du någon av dem så kommer du att bli besviken. Den soliga och exotiska miljön finns där, men Manele Libidis film är istället en verklighetstrogen skildring av kultursmällar, med flera mysiga biroller. 

Storyn som kantas med Selmas trubbel tuffar på i ett godhjärtat tempo. Selma har inte en revolutionerande kämparglöd, utan för henne är det en irriterande kamp och man hör nästan henne räkna till tio inombords för att inte tappa allt sitt vett. Hon är verkligen intresserad av andra människors tankegångar, och blir frustrerad av att mötas av administrativt tjafs. En karaktärsgestaltning som gifter sig fint med berättelsen. 

"Terapi i Tunisien" är en sällsam, enkel historia. Perfekt för den som söker ett avbrott från Hollywoods alla pang pang-filmer.