Tales from the Loop (säsong 1)
Stålenhags retrofuturistiska landskap kommer till liv i ”Tales from the Loop”.
Den svenske konstnären Simon Stålenhags science fiction-konstverk, som utspelar sig i en slags retrofuturistisk svensk landsbygd, har adapterats till en underbar amerikansk antologiserie — bestående av tio, mer eller mindre, fristående timmeslånga avsnitt.
Den svenske konstnären Simon Stålenhags science fiction-konstverk, som utspelar sig i en slags retrofuturistisk svensk landsbygd, har adapterats till en underbar amerikansk antologiserie — bestående av tio, mer eller mindre, fristående timmeslånga avsnitt.
Amazon Prime har blivit en streamingtjänst och distributör med originalserier som håller en riktigt hög nivå, medan Netflix pumpar ut mellan 20-40 nya originalproduktioner i månaden så håller Amazon Prime hårdare i sin enorma plånbok och satsar större belopp på avsevärt färre produktioner. Kanske totalt 15 nya tv-serier om året, där mer än hälften är riktigt, riktigt bra.
Tales from the Loop, eller Ur varselklotet som den heter här i Sverige, är baserad på boken (från 2014) med samma namn. I den finns Stålenhags samlade konstverk föreställandes en slags svensk 80-tals landsbygd med stänk av högteknologiska men gamla och dammiga robotar. Till skillnad från andra bokadaptioner, med sida efter sida av beskrivningar på hur världen ser ut så har seriens skapare, Nathaniel Halpern, nu haft slutproduktens utseende från dag ett… med total frihet att skapa olika historier som passar in i världen Stålenhag har skapat.
Lyckligtvis har Halpern inga problem med sin fantasi, vilket alla som följde FX-serien Legion (som han skrev 12 avsnitt till) redan visste, utan Stålenhags värld kommer utan tvekan till liv — även fast den nu råkar ha flyttat till en amerikansk landsbygd istället. Men visserligen en amerikansk landsbygd där svenska visor spelas på radio!
De 10 avsnitten är mer eller mindre fristående, men då vi får se små glimtar av framtida avsnitts-huvudpersoner i tidigare avsnitt rekommenderar jag ändå att du ser dem i ”rätt” ordning. Avsnitten i sig kan väl kanske lättast beskrivas som en snällare version av Black Mirror med en släng av Arrival (2016). Handlingsmässigt så betar vi av många relativt vanliga sci-fi-äventyr, i stil med tidsresor, kroppsbyten och förmågan att frysa tiden, fast alltid på ett mer påkostat och genomtänkt sätt än vad vi sci-fi-nördar är vana vid att få njuta av.