Ta hand om mamma (2016)
Niloofar är en kvinna i 30-årsåldern som driver ett skrädderi i Teheran. När hon inte jobbar är hon hemma och tar hand om sin lungsjuka moder, som försämras i takt med att luftföroreningarna blir värre. Till slut blir mamman inlagd på sjukhus där läkarna anser att hon måste lämna staden om hon vill överleva. Eftersom Niloofar är den yngsta dottern och dessutom ensamstående, faller det på hennes lott att flytta med sin mor. Hennes två bröder säger att de omöjligt kan lämna sina liv i staden eftersom de har familjer att tänka på. Den främsta anledningen är väl dock att de är män och det anses vara kvinnans uppgift att ta hand om de sjuka i familjen. Niloofar tycker däremot inte att det är lika självklart och tar upp kampen för rätten att leva sitt liv som hon själv vill.
LÄS OCKSÅ: Recension: The Salesman (2016)
Ta hand om mamma är trots professionell produktion och bra skådespelarinsatser, en ganska slätstruken film. Handlingen är bra, men inte tillräckligt intressant för att bibehålla mitt fokus genom filmens ringa längd. Jag hade önskat mer intriger och starkare känsloyttringar från filmens karaktärer. I stället puttrar det på i sakta mak utan att aldrig riktigt bränna till.
Rent tekniskt sett är det emellertid en ytterst kompetent liten film, som åtminstone bjuder på några minnesvärda ögonblick. En intressant detalj i Ta hand om mamma är att mobiltelefoner spelar en stor roll. Det rings och skickas meddelanden nästan oavbrutet, vilket kändes en aning överdrivet. Fast vid en närmare eftertanke på hur mycket jag själv är klistrad vid telefonen, var det nog snarare så att filmen skildrar verklighetens mobilanvändande ganska bra.
Bäst: Skådespelarinsatserna känns väldigt okonstlade.
Sämst: Handlingen engagerar inte tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe under hela filmen.