Swiss Army Man (2016)
Det krävdes inte mycket av regissörerna för att övertyga Oscarsnominerade Paul Dano att vara med i independentprojektet Swiss Army Man. Deras pitch inkluderade nyckelmeningen: "We want to make a movie where the first fart makes you laugh, and the last fart makes you cry." och det var allt som behövde sägas för att Dano skulle hoppa ombord på skeppet och följa med ut till inspelningsön.
Swiss Army Man berättar historien om Hank (Dano), en strandsatt man på en öde ö som är på udden att ta sitt liv. Men plötsligt får han se en kropp spolas upp på land. Kroppen tillhör Manny (Radcliffe) som först visar sig vara död, men därefter ger Hank tecken på att han faktiskt lever och att han kanske kan visa dem vägen hem. Och så börjar inte bara en oväntad vänskap, utan också en surrealistisk resa genom gröna dalar och hav.
Inför premiären sade Radcliffe att filmen kommer att dela vatten, främst eftersom att den är annorlunda inom genren. Av den anledningen handlade den här filmupplevelsen mycket om att se vad det är skådespelaren anser utmärker Swiss Army Man. Ja, filmen har helt klart någonting alldeles unikt över sig, och nuförtiden när flera av de amerikanska filmbolagen tycks ha tömt sina idébanker, går det knappt att värdesätta fräscha premisser.
Tidigt i berättelsen träffas Hank och Manny, och deras första möte är hysteriskt roligt. Vi får veta att Manny har övernaturliga krafter, bland annat kan han prutta oavbrutet. Och Hank använder sig slugt av Mannys gaser för att hjälpa dem, främst för att färdas som en motorbåt över vatten.
LÄS OCKSÅ: Recension - Peter och Draken Elliot (2016)
Men det är inte bara komik som pryder äventyret. Manny har nämligen glömt bort hur det är att vara människa och Hank måste därför lära honom allting om livet på nytt och förbereda honom inför sin hemkomst. Detta berör Hank som ständigt tänker på en kvinna han är olyckligt kär i. Hennes stora inverkan på Hank kommer upp till ytan i flera sekvenser när han lär Manny hur samhället menar att "män" är tänkta att bete sig runt "kvinnor". I dessa stunder är filmen som mest gripande och skaparna använder sig skickligt av en omarbetad version av Jurassic Parks temalåt. JP är ett återkommande ämne i filmen – när Manny inte kan temalåten utantill förstår Hank att Mannys minne från att vara människa är så gott som bortblåst, och levererar nyckelrepliken: "If you don't know Jurassic Park, you don't know shit.".
Men om du förväntar dig ett lika majestätiskt äventyr som det Steven Spielberg gav oss på nittiotalet, kan du dra ned på förväntningarna. En stund in i berättelsen lägger skaparna in bromsen. Stor del av handlingen kretsar kring förvirrade samtal med fokus på kontrasten mellan att vara totalt ovetandes (Manny) om hur världen fungerar och tro sig veta allt om den (Hank). Just den här biten lägger filmen väldigt mycket fokus på, och ungefär halvvägs in blir det väldigt repetitivt.
Något annat som blir tjatigt och övertydligt är skaparnas budskap – att vi ska våga chansa och ta det där skrämmande steget. Gång på gång ifrågasätter Manny varför Hank inte vågar prata med kvinnor och med det ger skaparna även kritik till samtidens könsnormer. Det blir som tydligast i en scen när Hank lär Manny hur "män" är tänkta att bete sig mot "kvinnor".
För att kortfattat summera Swiss Army Man, är dess första timme fullkomligt engagerande. Berättelsen är långt inne en given skrattfest kantad med emotionella inslag, och skådespelarnas kemi fungerar väldigt bra. Radcliffe övertygar som Manny, men Paul Dano visar att han kan bli en av de bästa. Ja, strålande skådespeleri, men dessvärre saknar jag framfarten som hade burit filmen hela vägen fram till en fyra i betyg.
Bäst: Musiken är det lilla extra som får mig att vilja se om filmen.
Sämst: Den sista prutten fick mig inte att gråta.